Grön industri – räddare i nöden eller ännu en bluff?

Tusentals nya gröna jobb, välfyllda kommunala kassor och en blomstrande framtid där de norrländska vidderna förvandlas till nav för Europas klimatomställning. Så lyder i alla fall den optimistiska visionen om industrisatsningarna i norr. Men visst är det något som skaver? Visst är det en laddad känsla av déjà vu som infinner sig – har inte entusiasmen kring storskaliga industriäventyr varit här förr, för att senare pysa ihop som en punkterad ballong?

Gröna jobb och guldgrävarfeber i norr

När stora jättar som batteritillverkaren Northvolt och stålproducenten H2 Green Steel deklarerar sina planer för miljardinvesteringar i norra Sverige är det inte konstigt att lokalpolitiker och invånare börjar drömma om ett nytt Klondike. Med prestigefyllda politiska invigningar och glänsande framtidslöften lovar framgångssagan inte bara gröna skogar, utan också gröna jobb och ekonomisk expansion. I Boden, Skellefteå och Luleå talas det om tusentals arbetstillfällen, rus i bostadsbyggandet och nya tjänstesektorer – regioner som länge kämpat med utflyttning, tomma skyltfönster, och brist på unga människor får nu hoppet väckt på nytt.

Men mitt i alla de guldglänsande framtidsvisionerna bryter verkligheten rått in. Kommunerna står inför enorma logistikproblem och påfrestningar när den befintliga infrastrukturen plötsligt ska svälja hundratals byggarbetare, ingenjörer och industriarbete — alla med behov av bostäder, skolor, vårdcentraler och fungerande kollektivtrafik. I Skellefteå har redan bostadskön växt explosionsartat, vilket driver upp både hyror och bostadspriser till rekordsiffror. Inflationen bidrar också med ett dystert klackspark och lyfter mat-, bygg- och bränslekostnader till nivåer långt utanför mångas bekvämlighetszon. Resultatet? En spänd situation där de lokala förmågorna, som det talats så mycket om, märker att löften om jobb inte självklart innebär bättre levnadsstandard.

”Gröna jobb är ett tjusigt begrepp, men verkligheten är betydligt stökigare än de glossiga broschyrerna som presenterats för medier och politiker.”

Som läsare kan man inte låta bli att undra: Är detta verkligen en hållbar framtid – eller bara ännu ett luftslott som riskerar att spricka?

Gröna fabriker eller elslukande kolosser

Det finns en lockande retorik kring de gröna industrierna som nu etableras i norr – fabrikerna utmålas som framtidens föredömen, där innovativa processer i batteri- och stålproduktion ska visa vägen mot en klimatneutral tillvaro. Men som alltid finns ett “men”. Under den glättiga ytan av pressmeddelanden och storslagna löften är det svårt att komma ifrån den obekväma sanningen om att dessa gröna satsningar kräver hisnande mängder elektricitet. Energimyndigheten och Svenska Kraftnät har redan flaggat för att elsystemet är under påtaglig press, särskilt under årets kalla vintermånader då industrier, hushåll och kommuner konkurrerar om wattimmarna.

Både Northvolt och H2 Green Steel propagerar för sina ambitiösa hållbarhetsmål, men det krävs inga avancerade uträkningar för att förstå att den initiala byggfasen i sig genererar stora mängder koldioxidutsläpp. Betong, stål och transporter – allt produceras och sker ännu huvudsakligen med hjälp av fossila bränslen. Dessutom uppstår snabbt frågan om råmaterialen som batteriernas och stålproduktionens gröna rykte bygger på. Koboltgruvor i Kongo, litiumfyndigheter i Sydamerika – råvaruleveransernas globala miljöpåverkan sträcker sig långt från den norrländska idyllen. Miljöorganisationer som Naturskyddsföreningen har redan ifrågasatt den önsketänkande hållbarhetsbilden och uppmanar till större transparens och realism kring satsningarna.

Pengar från skattebetalarna – investering eller högriskpoker?

Att staten engagerar sig i industriprojekt är ingalunda ovanligt, men frågan om dessa nordsatsningar är ekonomiskt försvarbara kan gott tåla en kritisk blick. Miljarder av skattebetalarnas pengar och offentliga garantier ligger redan på spelbordet – insatser som politiker hoppas ska ge lokal ekonomisk återväxt och stärka Sveriges internationella anseende i klimatfrågan. Samtidigt varnar ekonomiska bedömare och samhällsforskare för risken att politikerna spelar högriskpoker med offentliga medel, pengar som kanske borde gått till akuta behov i vårdinfrastruktur, skola och äldreomsorg.

Ett talande exempel är EU:s klimat- och industristöd, IPCEI, där delar av miljardstöden till Northvolt och H2 Green Steel är öronmärkta. Pengaberg som omfördelas från skattebasen till företagens balansräkning, många gånger med höga affärsrisker inbakade. Vem bär ansvaret om projekten faller platt eller inte lever upp till storslagna löften? Erfarenheter från tidigare projekt – någon som minns Stålverk 80? – borde nog få oss att stanna upp och åtminstone fråga hur mycket statliga pengar som bör satsas på äventyrliga industriprojekt med vaga hållbarhetsberäkningar.

“Skattebetalarnas pengar används flitigt i klimatets namn, men frågan är om pengarna främst gynnar norrlänningen på gatan eller investerare med dyra slipsar långt från kölden i Boden.”

I slutändan står frågan kvar: Vinner verkligen norra Sverige på dessa miljardinvesteringar, eller kommer vi om tio år återigen uppleva bitterheten av en sprucken bubbla och gapande tomma industrihallar?

“Gröna löften flödar, men verklighetens kalkyl verkar långt mer komplicerad än pressmeddelandenas glansiga sidor.”

Ny industriboost i norr – hopp eller hype?

Satsningarna på grön industri i norra Sverige med aktörer som Northvolt och H2 Green Steel presenteras som lösningen på både klimatkrisen och glesbygdskommunernas problem med utflyttning och avfolkning. Men samtidigt möter projekten stora utmaningar: bostadsbrist, ansträngd infrastruktur och konkurrens om energi som kan pressa samhällets resurser till bristningsgränsen. De lovade jobben och den ekonomiska tillväxten riskerar att inte nå lokalbefolkningen fullt ut – och i värsta fall likna tidigare industrisatsningar som aldrig levde upp till de storslaget marknadsförda löftena.

Hållbarheten under lupp

Bakom den gröna retoriken döljer sig betydande miljömässiga frågetecken. Trots att projekten lanseras som klimatnyttiga slukar industrijättarna enorma mängder el, och batteriernas och stålets råmaterial innebär miljöpåverkan på andra kontinenter. Svenska Kraftnät och Energimyndigheten bekräftar redan belastningen på elnätet, medan Naturskyddsföreningen efterlyser större transparens.

Staten som riskkapitalist med folkets pengar

De ekonomiska satsningarna innebär miljardbelopp från svenska skattebetalare liksom EU-medel i risktagande industriprojekt. Därför är frågan berättigad om investeringarna verkligen går till den lokala nyttan, eller snarare fyller plånböcker hos riskkapitalister långt bort från Boden och Skellefteå. Kritiska röster påminner om tidigare misslyckade industrisatsningar likt Stålverk 80, som fortfarande kastar långa skuggor över det svenska industrihistoriska samvetet.

Sammanfattningsvis är den centrala frågan om industrins gröna guld verkligen kommer att regna över norrländsk mark eller om vi ännu en gång bygger ett visionärt luftslott vars pris blir högre än vi anat.

Texten bygger på rapporter från Energimyndigheten, Svenska Kraftnät, Naturskyddsföreningen samt granskningar och analyser från etablerade mediekällor som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.