Tio böcker Hollywood ännu inte vågat röra – och en Bondroman som vägrar låta sig filmatiseras

Varför vissa böcker fortfarande vägrar lämna huvudet

Det finns en särskild sorts frustration i att stänga en bok och genast börja rollbesätta den. Man vet att det är riskabelt. Man vet att någon studio kan förvandla en inre monolog till tre förklarande repliker och en explosionsscen i andra akten. Men man gör det ändå, eftersom vissa romaner redan arbetar som film: de har miljöer man vill kliva in i, karaktärer man inte kan skaka av sig och konflikter som känns byggda för en mörk salong, prassligt godis och en granne som oförklarligt måste öppna en karamell mitt i den tysta scenen.

De tio böcker som här står i centrum är inte tio säkra kassasuccéer. De är snarare tio exempel på vad som lockar i bokfilmatiseringar – och vad som riskerar att slipas bort när litteratur blir film. Det är en skillnad värd att hålla fast vid: att en bok är filmisk betyder inte automatiskt att den blir bättre som film.

Det omöjliga är ofta det mest frestande

J.D. Salingers The Catcher in the Rye är urtypen för den förbjudna drömfilmatiseringen. Holden Caulfields blick på världen är själva motorn: bitter, komisk, sårig och notoriskt svår att översätta utan att han låter som en man som övat sin ungdomsångest framför badrumsspegeln. Salinger motsatte sig filmatiseringar av sina verk, och romanen har därför aldrig blivit en auktoriserad långfilm. Det är inte bara juridik som hållit Hollywood ute; boken lever på en röst som kan bli väldigt liten så fort någon sätter den i bild.

David Foster Wallaces Infinite Jest befinner sig i samma kategori, fast med betydligt fler fotnoter och ungefär lika stor motvilja mot att förenkla sig. Michael Schur har uppgett att han optionerat rättigheterna. Det säger något om lockelsen: den absurda framtidssatiren, beroendetematiken och de splittrade berättelserna är gjorda för en djärv serie snarare än en lydig tvåtimmarsfilm. Problemet är att romanens form är en del av upplevelsen. Tar man bort labyrinten återstår kanske bara skyltarna.

Blood Meridian av Cormac McCarthy har en annan sorts motstånd. Romanen följer tonåringen ”the Kid” in i Glanton-gängets brutala våld längs Texas–Mexiko-gränsen på 1850-talet, med den fasansfullt gåtfulle Judge Holden som en mänsklig naturkatastrof i bakgrunden. Förlaget Penguin Random House beskriver boken som en uppgörelse med myten om den amerikanska västern. Just där finns filmens möjlighet – att visa myten i flisor – men också fällan. Gör man den för snygg har man missat poängen. Gör man den helt trogen riskerar man att publiken vill gå ut och be om en varm filt och en civilisation.

En lyckad filmatisering kopierar inte varje sida – den hittar bokens nerv utan att låtsas att romanens kropp följer med av sig själv.

Berättelser som redan har en scen, men saknar rätt kamera

Carlos Ruiz Zafóns Vindens skugga är nästan provocerande lätt att se framför sig: efterkrigstidens Barcelona, Daniel Sempere, De bortglömda böckernas gravkammare och en bok som drar läsaren in i ett nät av hemligheter. Zafón beskrev själv Barcelona som en plats vars historia och själ skulle bli levande, inte bara en fond. Där ligger den stora utmaningen. En filmversion kan fånga dimman, fasaderna och de gotiska skuggorna, men måste undvika att göra staden till en vykortsvägg bakom en ordinär thriller. Romanens verkliga trick är att den handlar om läsandets besatthet; det är svårt att filma utan att samtidigt förklara sönder magin.

Agatha Christies Death Comes as the End erbjuder en helt annan sorts lockelse: ett mordmysterium i Egypten omkring 2000 f.Kr. Christies egen webbplats uppger att grundidén hämtades ur verkliga brev från Heqanakhte till hans familj, och att romanen fortfarande inte har adapterats. Det är svårt att inte undra varför. Miljön skiljer sig skarpt från de salonger, tåg och engelska herrgårdar som blivit Christies filmiska hemmaplan. Men just därför vore den intressant: en kriminalgåta där forntiden inte bara är exotisk dekoration, utan ett samhälle med familjekonflikter, makt och dödligt dåliga middagsbjudningar.

Lina Wolffs De polyglotta älskarna, vinnare av Augustpriset 2016 enligt förlaget And Other Stories, pekar åt ett svenskt filmhål som är värt att fylla. Romanens tre delar och dess skarpa förskjutningar mellan Ellinor, Max och Lucrezia gör den svår att pressa in i en rak dramaturgisk mall. Men den har just det en bra vuxenfilm behöver: begär, skam, humor, intellektuell fåfänga och människor som går in i ett rum med en plan och lämnar det med ett existentiellt blåmärke.

Satir, moralpanik och familjeäventyr – tre olika motorer

R.F. Kuangs Yellowface har en premiss som nästan ber om närbild: den kämpande författaren June Hayward får tillgång till sin döda väns opublicerade manus och frestas att göra det till sitt eget. Det är en thriller om ambition, skuld och kulturell appropriering, men också en satir om bokbranschen och den självbild vi gärna putsar offentligt. På film finns en uppenbar risk att berättelsen reduceras till en enkel identitetsstöld. Det mer obehagliga – hur huvudpersonen ursäktar varje nytt steg – måste få stanna kvar.

Louis C.K:s romandebut Ingram följer, enligt förlaget Simon & Schuster, en ung kringdrivare genom ett likgiltigt USA på landsbygden. Där finns onekligen ett filmiskt landskap: vägar, småstäder, dåliga val och möjligheten att någon säger något klokt från en diner. Men en uppväxtskildring blir inte originell enbart för att den har damm på skorna. Den behöver en egen blick, och bokens mörka humor kan vara just det som hindrar den från att förvandlas till ännu en berättelse om en man, en bil och en mycket symbolisk horisont.

Roald Dahls Charlie and the Great Glass Elevator är å andra sidan ett argument för att familjefilm ibland behöver bli mer bisarr, inte mindre. I uppföljaren flyger Charlie, Wonka och familjen Bucket vidare i den stora glashissen och hamnar i rymden, där Vermicious Knids väntar. Roald Dahls officiella bokbeskrivning gör ingen hemlighet av nivån: detta är inte diskbänksrealism med en försiktig nypa choklad, utan ren science fiction för barn och vuxna med fungerande fantasi. Efter flera versioner av Wonka-världen vore en sådan film ett sätt att göra något annat än ännu en förklaring till varför en excentrisk chokladfabrikör blev excentrisk. Vissa mysterier mår bäst av att få ha hatt.

Bond-boken som filmen aldrig använde

Det mest lärorika fallet är Ian Flemings The Spy Who Loved Me. Här krävs en varningsskylt, helst i neon: det finns redan en James Bond-film från 1977 med samma titel, men den är inte en filmatisering av romanens handling. American Film Institute noterar att filmbolaget enligt produktionsanteckningar bara använde titeln, i linje med Flemings önskemål.

Romanen från 1962 berättas i stället främst av Vivienne Michel, en fransk-kanadensisk kvinna som hamnar på ett ensligt motell i Adirondackbergen innan Bond träder in. Ian Flemings officiella webbplats lyfter också fram just perspektivskiftet. Där finns skälet att återvända till materialet: inte för att ersätta den älskade Roger Moore-filmen med ubåtar, skurkbaser och en bil som vägrar acceptera naturlagarna, utan för att göra en Bondberättelse där 007 ses utifrån. Det vore mer än en ny film; det vore ett test av om franchisen vågar låta hjälten vara en störning i någon annans berättelse.

Vad publiken egentligen vill ha

Den kloka hållningen till bokfilmatiseringar är varken ”rör aldrig min bok” eller ”allt blir bättre med Dolby Atmos”. Det är att fråga vad boken gör som film inte kan göra på samma sätt – och vad filmen kan göra som boken aldrig försöker. Vindens skugga behöver sin litterära förtrollning. Infinite Jest behöver sin formmässiga vildvuxenhet. Death Comes as the End behöver sin historiska egensinnighet. Och The Spy Who Loved Me behöver, framför allt, få vara något annat än filmen som redan lånat dess namn.

Det är därför dessa titlar fortsätter att fresta. Inte för att de saknar bilder, utan för att de har för många. En bra film kan välja. En stor roman får vägra.

De mest lockande bokfilmatiseringarna är sällan de enklaste. Från The Catcher in the Rye och Infinite Jest till Blood Meridian finns ett motstånd i formen, rösten eller våldet som gör varje försök riskabelt – och därmed intressant.

Det tydligaste exemplet är Ian Flemings The Spy Who Loved Me: James Bond-filmen från 1977 har samma titel, men inte romanens handling. Den oupptäckta möjligheten ligger i Vivienne Michels perspektiv, inte i ännu en omgång välpolerad 007-nostalgi.

Källor

• Agatha Christie – Death Comes as the End, om romanens egyptiska miljö, förlagan i Heqanakhtes brev och att berättelsen ännu inte har adapterats.
• Ian Fleming – The Spy Who Loved Me, om Vivienne Michel och romanens avvikande Bondperspektiv.
• AFI Catalog – The Spy Who Loved Me, om att 1977 års Bondfilm använde romanens titel men inte dess handling.
• Penguin Random House – Blood Meridian, om romanens historiska västernmiljö, Glanton-gänget och Judge Holden.
• Penguin Random House – The Shadow of the Wind, med Carlos Ruiz Zafóns beskrivning av Barcelona som romanens levande miljö.
• And Other Stories – The Polyglot Lovers, om Lina Wolffs roman och Augustpriset 2016.
• Simon & Schuster – Ingram, om Louis C.K:s romandebut och dess berättelse om en ung kringdrivare på den amerikanska landsbygden.
• Tim Ferriss Show – Intervju med Michael Schur, där Schur uppger att han optionerat rättigheterna till Infinite Jest.
• Roald Dahl – Charlie and The Great Glass Elevator, om glashissen, rymdäventyret och Vermicious Knids.
• MovieZine – 10 böcker som måste bli film på en gång