90 procent återfall – vad säger det om oss vuxna egentligen?

Vad händer när barn hamnar på fel sida av lagen – och samhället står handfallet? En ny rapport från Riksrevisionen avslöjar att Sveriges försök att stoppa unga från att fastna i grov brottslighet är ungefär lika träffsäkra som en trasig vattenpistol. Det är inte bara ett problem för barnen, utan för oss alla som vill slippa läsa nästa rubrik om en 13-åring med kriminell karriär.

Frågan är: varför lyckas vi inte bättre – och vad behöver egentligen ändras?

När systemet sviker barnen – och oss alla

Svenska staten har på pappret ett batteri av myndigheter för att stoppa barn från att bli yrkeskriminella: polis, socialtjänst, åklagare, Kriminalvården och fler därtill. Ändå visar Riksrevisionens granskning att resultatet är magert. Av barn som misstänks för grova brott återfaller nio av tio – trots alla insatser, poliskontakter och utredningar. Det är, rent ut sagt, en pinsam siffra för ett land som älskar att prata om ”det starka samhället”.

”Svag nationell styrning har tvingat fram olika lokala lösningar. Det är resurskrävande, ineffektivt och försvårar det gemensamma arbetet,” säger riksrevisor Helena Lindberg. (riksrevisionen.se)

En skolgång som inte räddar

Skolresultaten hos dessa barn är minst sagt svaga. Färre än var tionde klarar ens grundläggande högskolebehörighet. Här får vi svart på vitt hur lätt det är att hamna utanför – och hur svårt det är att hitta tillbaka.

Lokala lapptäcken istället för nationell strategi

Myndigheterna jobbar på, men var och en på sitt håll. I stället för samordning har vi fått ett lapptäcke av lokala lösningar. Riksrevisionen slår fast att det här är ineffektivt och kostar både tid och pengar. Enligt projektledaren Helena Fröberg måste man ”agera mer proaktivt och likvärdigt över hela landet” – men då krävs att man först ”utvecklar strukturerna och verktygen för deras gemensamma arbete.”

Rekommendationerna – samordna eller förlora

Riksrevisionen rekommenderar bland annat att regeringen ser över möjligheten till nationell samordning kring placeringar av barn och att myndigheterna gemensamt utbildas i varandras roller. Socialnämnderna behöver bättre stöd, och polisen måste tillsammans med socialtjänsten stärka arbetet med orosanmälningar. Det är en katalog av självklarheter – men tydligen också en lista på sånt vi hittills misslyckats med.

Vad krävs för att vända utvecklingen?

Rapporten är tydlig: utan samordning och tydlig nationell styrning kommer vi fortsätta läsa om barn som blir återfallsförbrytare. Den som tror att det här är någon annans problem får tänka om – för detta handlar om tryggheten i hela vårt samhälle.

Riksrevisionen totalsågar statens arbete mot barns grova kriminalitet. 90% återfaller – trots alla insatser. Vad är det egentligen vi vuxna missar, och vad krävs för att vända trenden?

Svenska myndigheter har länge famlat i blindo när det gäller att bryta barns väg in i grov kriminalitet. Riksrevisionen konstaterar att bristen på samordning och nationell styrning gör insatserna både ineffektiva och dyrt lapptäcksaktiga. Det är ingen överdrift att säga att systemet sviker – och sviker oss alla.

Om vi vill ha färre rubriker om barn med kriminella CV:n krävs nu mer än vackra ord: det behövs handling, samordning och verktyg som verkligen fungerar. Frågan är – orkar någon ta tag i det?

Källor

Riksrevisionen, ”Otillräckliga insatser när barn misstänks för grova brott” – riksrevisionen.se

Ämnen i denna artikel: barnkriminalitet, återfall, samhällskritik, samhällskritik, nationell styrning
Sammanfattning: Riksrevisionen totalsågar statens arbete mot barns grova kriminalitet. 90% återfaller – trots alla insatser. Vad är det egentligen vi vuxna missar, och vad krävs för att vända trenden?

Axel Idman

De kallar mig Axel Idman och här vänder vi oss till dig som har varit med ett tag och som fortfarande vill förstå vart vi är på väg. Inte bara buzzwords, utan om utveckling som påverkar. Kulturkrig, ålderism, klimatångest och annat. Inga pekpinnar, utan med nyfikenhet, lite humor och fakta i ryggen.