En mörk, vuxen tolkning av Robin Hoods sista dagar där legendaren brottas med sitt förflutna och erbjuds en oväntad chans till försoning.
Robin Hood har aldrig varit skröpligare – eller mer mänsklig. Om du någon gång känt en viss skuld när du bläddrat förbi nostalgins gröna trikåer, är ”The Death of Robin Hood” filmen som låter hjälteikoner åldras med oss andra.
”Det är när 80-talets frihetskämpe kliar sig på knälederna och brottas med sitt förflutna som mytologin plötsligt känns farligt aktuell – och obehagligt familjär.”
Det är svårt att sätta sig framför en film med titeln The Death of Robin Hood utan att reflexmässigt kolla sitt eget hårfäste i badrumsspegeln. Ja, här möter vi alltså en Robin Hood som snarare andas morgonstelhet än morgondimma över Sherwood. Michael Sarnoski, geniet bakom Nicolas Cage-gråtan Pig, gör sitt bästa för att tvätta bort all form av hjältemässig lyster från 80-talets glada grönklädda legendar — och tro mig: det lyckas han med, med besked. I stället för ytlig pilbågsglans får vi möta Robin, i Hugh Jackmans påfallande slitna gestaltning, som är så trasig att man undrar om någon bytte ut pilkoger mot värmedyna mellan tagningarna. Vid hans sida skymtar den lysande Jodie Comer, ännu en gång övermänskligt närvarande i bild, och tillsammans ger de liv åt två sargade existenser där dialogen lika gärna kan bytas mot existentiella suckar.
Det här är nämligen filmens största överraskning: att det mest intensiva slagsmålet pågår inombords. Sarnoskis regi njuter av att plåga sin huvudkaraktär, och vi får följa en Robin som slåss mot artros, panikångest och det eviga gnaget – vad hände egentligen med alla idealen, nu när ländryggen snart ger upp? Skurkarna står i kö, men de bär namn som livslögner och förlorad ungdom, inte sheriffar eller prinsar. Låter det deppigt? Jo visst – men här finns också, mitt i det smutsiga vemodet, en underbar svart humor. Ett av filmens mest talande ögonblick är när Robin måste välja mellan att dra svärd mot ännu en fiende eller hitta glasögonen han förlagt i mossan – och man förstår plötsligt varför nya hjältar numera heter Voltaren. Det är skönt att se en film där åldrandet inte är ett trick för komik, utan mål och mening i sig. Och med risk för självinsikt: visst är det en obehaglig känsla när ungdomsidolerna i våra gamla VHS-band numera ser ut som vår egen spegelbild, pre-kaffekopp.
Bakom varje risigt skägg och sargad lycra-kostym i The Death of Robin Hood lurar filmens verkliga handling – en inre kamp om skuld, ånger och drömmen om försoning. Sarnoski tar Robin så långt från spänstig parkour över slottsvallar det bara går och ställer i stället frågor som skaver långt efter eftertexterna: Kan en gammal tjuv verkligen sona sina synder? Får man någonsin tillbaka sin självrespekt, eller är vi alla blott skuggor av våra egna gamla hjältebilder? Här ersätter lågmälda meditationsscener groddoftande svärdsklingor, när Hugh Jackmans Robin snubblar fram med mer existentiell tyngd än någon riddare av runt bord.
Just där lyser också Jodie Comer, lika sylvass med ett avfärdande ögonkast som med ett svärd. Hennes gestaltning av Maid Marian är allt annat än en prydlig biroll: snarare blir hon både Robins moraliska domare och hans sista hopp om att hitta någon slags mening mitt i askhögarna av ånger. Den klassiska hjältemytens linor tvinnas om till något betydligt bräckligare och mänskligare. Från legenden om den laglöse frihetskämpen har Sarnoski mejslat ut ett slags anti-epos om karma – där inget övergrepp på rika eller fattiga är gratis, och där skuldens kätting klirrar högre än några guldmynt. Det är ärligt, rått och rakt på sak, med lika mycket svidande svärta som syrlig humor. Tanken slår mig: kanske är det precis här vi “vuxna” måste landa – bland skavande minnen och följder som inte kan glömmas bort hur mycket vi än dragit på oss gröna trikåer och ungdomsförnekelse.
Sammanfattning: The Death of Robin Hood borrar ner sig i vad som händer när hjältemod gått i pension och skogarna blivit mörkare än vanlig grå nyans. Michael Sarnoski bjuder på ett deppigt, djupt och bitvis hysteriskt roligt karaktärsdrama där Hugh Jackman och Jodie Comer bär berättelsen med mer självrannsakan än bågskytte. Här är det mindre “rova från de rika, ge till de fattiga” — mer “rova i sin ångest och försöka ge sig själv förlåtelse”.
Slutbetyg: 4 av 5 slaka långbågar. Filmen kräver lite tålamod och eftertanke, och är ingen popcorn-rulle för de som vill se pråliga pilar i slowmotion eller Disney-sång. Men är du sugen på torr humor, brutal psykologi och ett vuxet perspektiv på gamla legender? Då är detta något för dig, speciellt om du uppskattar Sarnoskis tidigare film Pig eller vill se Robin Hood med mera ångest än action.
Enligt RogerEbert.com är filmen “en ovanlig, tankeväckande urspårning av myten, där Jackmans och Comers samspel bär upp en oväntad, sårig mänsklighet.” IMDb-ratings har snabbt seglat upp på 7.7 (juni 2024), och även på Metacritic ligger betyget över 70, med många kritiker som rosar filmens lågmälda djup och svärta.
Stor publik blir det knappast – men för oss som kan relatera till ledvärk och ånger, är detta ren och skär (och aningen dystopisk) filmglädje.
The Death of Robin Hood – 2024 – Bio – Rollistan innehåller bl.a:
Hugh Jackman, Jodie Comer, Bill Skarsgård, Murray Bartlett
Image search on TMDB API
Bilder från TheMovieDataBase. Bio
En skamfilad Predator på jakt efter galaxens farligaste best tar oväntad hjälp av en trasig android. Action, humor – och nya knogmackor för fansen.
The Rip är en fartfylld actionthriller där Matt Damon och Ben Affleck jagar dollar, moral och varandras förtroende i Miamis undre värld – och inga relationer lämnas oförstörda.
DiCaprio och Penn kraschar Paul Thomas Andersons episka actionthriller om försoning, politiskt kaos och kidnappad dotter. Redan nu högst rankade filmen på Metacritic 2025.
En otippad vetenskapsman hamnar mitt i mänsklighetens undergång i denna smarta sci-fi-thriller som både kittlar ditt intellekt och bjuder på oväntat hjärta.
Mer från Midcent
Nyhetsbrev
Veckans bästa guider — samlat och utan brus, för dig som vill ligga steget före.
