Tom Hiddleston möter universums slut: Flanagan ger oss King som du aldrig sett honom förr
Stålsätt dig för existentialismens överkurs när Mike Flanagan smetar ut både skräck och själ på duken – med Tom Hiddleston som den mest själfullt stirrande britten sedan te-lastningen från Boston. Kan The Life of Chuck verkligen få King-fansen att sluta hyperventilera?
”Med Flanagans fötter på gasen och Hiddlestons hjärta på ärmen balanserar The Life of Chuck mellan genialitet och gränslöshet – en odyssé där ångest och galghumor slåss om utrymmet i en Stephen King-värld som ingen riktigt tänkt igenom nykter.”
Bio
En regissör med fäbless för fötter och fasan
Mike Flanagan är tillbaka, och som vanligt snubblar han fram likt en återuppstånden Frankenstein mellan existentialism och övertydlig skräck. Det är nästan så att man väntar sig att han ska dyka upp barfota i bild och mumla “det här kommer göra ont”. Flanagan har utan tvekan blivit Netflix egen boogeyman för moderna berättelser om rädsla och skuld, och i The Life of Chuck försöker han omfamna både livets meningslöshet och det mänskliga, bortom de där blinkande spökena vi numera förväntar oss av honom. Det blir stundvis genialt – när han låter berättelsen andas och gestalta dödens absurditet så elegant att till och med existentialisterna hostar i kaffet. Men Flanagans slapstick-tendens till symbolik (seriously, allt behöver inte förvandlas till universitetskurs i budskap!) får även de mest trofasta fansen att önska ett renskrapat manus.
Det går heller inte att ignorera regissörens benägenhet att låta sina karaktärer stirra djupt ut i tomheten – och gärna samtidigt hamna i fothöjd, som en sorts skruvad hommage till Quentin Tarantino, fast mindre erotiskt och mer “Insomnia i småort”. Visst, Flanagan lyckas stundtals destillera en sorts rå mänsklighet ur Stephen Kings prosa, och när han prickar rätt får vi scener som både får oss att rysa och fnissa åt existensen. Men för varje poetiskt ögonblick på dödsbädden får vi också någon långrandig monolog om tidens förgänglighet, där dialogen tappar stinget och existentialismens ångest känns hemtrevligt… men också förbaskat pratig.
Mike Flanagan fortsätter alltså vara en regissör som gärna vill servera existentiell skräck med extra allt – ibland på bekostnad av subtilitet. Han gör ofta för mycket, men ibland, när han lämnar skräcksnubben bakom sig, glimtar han till som vår mest oväntade humanist på Netflix-menyn.
Tom Hiddleston – den galopperande gubbelegenden
Låt oss prata om elefanten i rummet (och ja, denne elefant bär svarta kläder och har ett odödligt smil): Tom Hiddleston. Denne brittiske nationalikon har nu officiellt kastat av sig Loke-kostymen, men bara så mycket som Marvel tillåter. I The Life of Chuck axlar han rollen som Charles “Chuck” Krantz med en sådan engelsk pliktkänsla att det nästan doftar Earl Grey ur TV:n. Hiddleston är naturligtvis skicklig när han fångar de små, mänskliga sprickorna hos Chuck – den där sorgsna blicken som säger “jag har sett för mycket, men jag kämpar ändå” – men lyckas samtidigt överraska med en tragikomisk värme som få andra blockbuster-skådisar skulle våga bjuda på.
Det är faktiskt smått fascinerande hur han rör sig mellan molltoner och Motörhead-anspelningar, som om Chuck både vore existentialist mellan två storhelger och knegare med en förkärlek för limerickar på begravning. Visst, Hiddleston får släpa på en dialog så uttänjd att Aristoteles skulle ha föreslagit sax, men han greppar ändå tag i rollens hjärta – och likt en whiskeydrickande Hamlet lyckas han leverera gravallvar med blinkningar. Man kan fråga sig om Hiddleston verkligen kan spela “vanlig dödlig” när han redan i mångas ögon är guden av tricksteri, men här bevisar han att hans breda CV är mer än Marvel-spandex och teaterskola. En publikfavorit som, enligt IMDb:s forum, “äntligen visar fler nyanser än vad Marvels färgpalett tillät”. Tack för det, Tom.
Sammanfattning: Existensångest med fothöjd och brittiskt vemod
Flanagans The Life of Chuck är en ambitiös, ofta övertydligt symboltyngd övning i existensialism som lika gärna kan få existentialister som skräckfantaster att fnissa nervöst och koka kaffe på nytt. Tom Hiddleston levererar stort och ger Charles Krantz en tragikomisk mänsklighet som bär filmen, även när dialogen svajar mot det överlastade. Vill du ha en film som blandar bekant Netflix-horror med oväntad värme – minus Marvel-räddningsexplosioner – så är detta kanske årets märkligaste men modigaste streamingtips.
Betyg: 3,5 av 5 existentiella monologer
Vilka kommer uppskatta filmen?
Det här är foder för dig som gillar Stephen Kings mer filosofiska berättelser, är intresserad av filmer med djupa funderingar kring död och mening, eller vill se Hiddleston steka loss utanför Marvels färgglada brottarspandex. Klarar du av långsamma dialoger och subtil fothumor, är du dessutom rätt målgrupp. Skräckpurister lär muttra om bristen på chockeffekter, medan existentialisterna får frossa i ångest med stilpoäng.
Publik- och kritikermottagande
På IMDb ligger filmen på 6,7/10 (per juni 2024), med användare som särskilt lyfter Hiddleston men anmärker på “för mycket snack, för lite skräck”. RogerEbert.com kallar filmen “en berörande men ojämn meditation där Flanagan ibland tappar tråden bland all symbolik” och menar att “Hiddleston gör filmen värd en titt, även när berättelsen virrar iväg mot det metafysiska träsket.” Flera kritiker (Collider, IndieWire) applåderar Flanagans försök att bryta genre, medan Metacritic landar på ljumma 61/100 – ett betyg som summerar: Inte för alla, men minnesvärt för de rätta.
“En film som växlar mellan existentialism och slapstick – ibland på samma minut.”
Summa summarum: Modig, ibland pretentiös och stundvis knastrande underhållande – men aldrig ointressant.
The Life of Chuck – 2024 – Bio – Rollistan innehåller bl.a:
Tom Hiddleston, Benjamin Pajak, Nick Offerman, Chiwetel Ejiofor
Bilder från TheMovieDataBase. Bio
