Alice Teodorescu Måwe, en borgerlig opinionsbildare som nu tycks ägna sina dagar åt att klösa tangenterna för Dagens Nyheter, har lagt fram en riktig brännare till tanke: bör bostadsrättsföreningar kunna portas folk baserat på deras skumma förflutna? Tidigare har dessa föreningar välkomnat alla med öppna armar, oavsett om du hade en fläckig ekonomisk historia eller var den där grannen som spelade techno kl. 03.00. Men nu, i dessa tider när kriminella tycks ha måltavlor på sina bostäder, undrar Teodorescu Måwe högt: är det dags att titta lite närmare på den där ansökningsblanketten?

Och låt oss inte ens börja prata om det smutsiga spelet med felaktig folkbokföring. Det verkar som att kriminella har hittat ett nytt favorittrick, där de trollar med adresser för att dra nytta av allt från penningtvätt till identitetsstöld. Hon lyfter fram att svenskar nu, mer än någonsin, letar efter bostäder där det största försäljningsargumentet är att du inte behöver kolla över axeln varje gång du går ut med soporna. Men hur mycket är vi villiga att offra för denna illusion av trygghet?

Så, om vi ska fånga stämningen här: Teodorescu Måwe tycks vilja ha ett Sverige där din bostadsrättsförening kan göra en snabb bakgrundskoll på dig, kanske kasta in några övervakningskameror i varje hörn och säkert också en snut på varje gatahörn. Låter som ett utopiskt grannskapsprogram, eller hur?

Men nu när vi står här, mitt i denna debatt, måste vi fråga oss: är vi redo att bli ett samhälle där vi ständigt blir granskade, bara för att känna en sken av säkerhet? Och mest av allt, hur länge innan vi inser att det kanske inte är grannens kriminalregister vi borde oroa oss för, utan den tynande tilliten vi har till varandra?