Gör AI oss till biroller i våra egna liv?

I en värld där ditt kylskåps intelligens snart överträffar din egen, och din bil bestämmer att den gamla goda tiden när du faktiskt fick köra själv var just det – gammal och god – kan jag inte annat än undra: När blev vi biroller i våra egna liv, tack vare artificiell intelligens? Är AI bara är en lydig tjänare, en irriterande svärmor som vet alltför väl vad som är ”bäst” för oss.

Tänk dig en morgon när du vaknar, inte av ljudet från ditt alarm, men av din smarta assistent som viskar: ”Du ser trött ut idag, kanske ska du skippa jobbet.” När gjorde du senast ett val helt på egen hand? Kaffemaskinen, som nu är kopplad till ditt sömnövervakningssystem, bestämmer att du behöver en starkare bryggning denna morgon. Tack för det, AI, men vad hände med goda gamla dagar när vi själva fick förstöra våra liv med dåliga beslut?

I ditt försök att hålla jämna steg med tekniken har du kanske märkt att dina barn talar mer med Alexa eller Siri än med dig. ”Pappa, vem var Albert Einstein?” är en fråga som nu besvaras av en röst ur en högtalare, komplett med anekdoter och historiska fakta, medan du står där bredvid och undrar om du någonsin kommer att bli ombedd att hjälpa till med läxorna igen. Eller värre, när du faktiskt försöker hjälpa till, men Google visar sig vara mer pålitlig än din suddiga minnesbild av grundskolefysik.

Vem behöver mänskliga vänner när du kan ha en chattbot som alltid håller med dig? ”Ja, du hade rätt, och din chef är verkligen orimlig,” säger din digitala bästis utan någonsin att ifrågasätta ditt omdöme. Och det bästa av allt, den blir aldrig trött på att lyssna på dina problem.

Visst, AI har sina förtjänster. I sjukvården t.ex, där AI hjälper till att diagnostisera sjukdomar med en precision som får House M.D. att se ut som en kvacksalvare. Eller inom utbildning, där personligt anpassade läroplaner gör att ingen elev lämnas bakom – utom möjligtvis av sina AI-lärare som också ger upp hoppet om att lära dem skillnaden mellan ”de och ”dem”.

I denna nya värld lurar AI ständigt i bakgrunden, alltid redo att påminna oss om att vi glömde köpa mjölk.  Kanske är det så att i takt med att vi överlåter allt mer av våra beslut till maskiner, upptäcker vi vad det verkligen innebär att vara människa – att göra misstag, att lära, att känna. Och kanske, bara kanske, i denna konstiga nya värld full av artificiella ”hjälpare”, hittar vi ett nytt värde i de genuint mänskliga ögonblicken. Ögonblick av spontanitet, av felsteg, av skratt åt våra egna misstag – för i slutändan är det väl dessa stunder som gör livet värt att leva, inte hur effektivt en AI kan organisera det åt oss. 

Så nästa gång din AI assistent föreslår att du borde gå och lägga dig tidigt, kanske du bara ska svara med ett leende: ”Tack, men jag tror jag tar en onödigt sen natt med mina verkliga vänner istället.”