Sisu 2 slår tillbaka med knogjärn, nazister och noll tålamod

Jalmari Helander fortsätter att behandla fysikens lagar som vänliga rekommendationer. Timmerbilen blir både transportmedel, sköld och ett slags finskt diplomatiskt sändebud, medan Aatami tar sig fram genom kulregn, explosioner och hinder som rimligen borde kräva betydligt mer än en enveten chaufför och ett fungerande fordon. Det är smart upptrappat snarare än enbart högljutt: varje ny attack försöker överträffa den förra, men filmen förstår också att överdriften måste ha en rytm för att inte förvandlas till ren sprängd köttfärs. Jorma Tommila gör Aatami till en mänsklig bergvägg – ordsnål, sammanbiten och med en imponerande förmåga att vägra dö – medan Stephen Langs mer pratglada skurk fungerar som hans verbala motsats. Lang får därmed bära mycket av filmens repliker, vilket är klokt eftersom Tommila tycks ha lämnat sina flesta vid gränsen tillsammans med familjehuset. Under blodbadet finns samtidigt en mörkare historisk klangbotten: efterkrigstidens Finland, förlusten av ett hem och Sovjetunionens skugga ger hämnden en tyngd som hindrar filmen från att bara bli ett långt reklamavbrott för motorsågar.

Det är också här filmen visar sin största svaghet. Sisu från 2022 hade den där behagliga känslan av att någon plötsligt hittat en låda märkt ”finsk nazistslakt – öppnas vid behov”. Road to Revenge behöver däremot arbeta hårdare för att överraska. Den är större, snabbare och mer påkostad i sina idéer, men grundreceptet är redan känt: Aatami blir skjuten, kör vidare, blir sprängd, kör vidare och låter därefter någon annan få en mycket dålig dag.

Helander lyckas ändå hålla filmen på rätt sida av parodin. Det beror dels på den strama speltiden på 1 timme och 25 minuter, dels på att varje våldsam installation har en tydlig funktion. Timmerbilen är inte bara ett fordon utan filmens schweiziska armékniv: den skyddar, krossar, transporterar och ger Aatami en konkret riktning när omvärlden helst vill göra honom till ett lik. Det är knappast subtilt, men subtilitet har heller aldrig varit den finska hårdingens främsta gren. Han är mer av en mänsklig naturkatastrof med körkort.

Stephen Lang får samtidigt gott om utrymme att tugga i sig filmens repliker som den pratglada motpolen till Tommilas lakoniska Aatami. Kontrasten fungerar, även om skurken ibland närmar sig den sortens teatraliska ondska som verkar ha gått en hel kvällskurs i att skratta hotfullt. Tommila behöver inte säga mycket. Hans ansikte och kroppsspråk gör jobbet: varje blick säger ungefär ”det där var olyckligt för dig”, varefter ännu en soldat får anledning att ompröva sitt yrkesval.

En uppföljare som vet vad publiken kom för

Mottagandet har varit tydligt positivt. Rotten Tomatoes redovisar 93 procent från 102 kritikerrecensioner, medan publikens Popcornmeter ligger på 87 procent från fler än 500 verifierade betyg. På Metacritic har filmen 76 av 100 baserat på 19 kritikerrecensioner, vilket klassas som ”generally favorable”. RogerEbert.coms betyg anges där till 88 av 100. Det är siffror som bekräftar filmens främsta egenskap: den vet exakt vad den vill vara och ber inte om ursäkt för saken.

”Så överdrivet våldsam att man ofta skrattar högt”, konstaterar Aftonbladet.

Det är en träffande sammanfattning, även om skrattet ibland fastnar någonstans mellan imponerad häpnad och lätt oro över hur många nya användningsområden en timmerbil kan få. Kritiken mot filmen handlar framför allt om uppföljarens dilemma: när chocken från den första filmen har lagt sig måste större explosioner och brutalare infall bära en del av lasset. Här är Road to Revenge mer effektiv än nyskapande. Den kör med samma motor, men har monterat ett tyngre släp.

Att filmen vann Saturn Award för bästa internationella film för 2025 säger något om hur väl dess blandning av exploitation, western och mörk humor har gått hem. Den globala biointäkten landade på 9 811 703 dollar – ingen Marvel-mässig ekonomisk invasion, men fullt tillräckligt för att bekräfta att en finsk man med en timmerbil faktiskt kan få internationell uppmärksamhet.

Dom: finsk hämnd med dragkrok

Sisu: Road to Revenge är inte lika överraskande som föregångaren, men den är pålitlig på det mest underhållande sättet. Den har en enklare och mer personlig berättelse, en tydligare färdväg och ett antal actionsekvenser som verkar ha planerats av människor med både sågverk och dödsförakt i släkten. Under allt detta finns en verklig sorg över hem, familj och förlust, vilket ger blodbadet en oväntad tyngd.

Betyg: 4 av 5.

Det här är filmen för dig som uppskattar korta, hårda actionfilmer där hjälten helst kommunicerar genom att starta motorn och skurken får lära sig att kroppsskydd inte är samma sak som överlevnad. Den som kräver psykologisk realism, återhållsam våldsskildring eller en trovärdig relation mellan fordon och fysik bör välja något annat – kanske en dokumentär om kollektivtrafik. Men för tittaren som vill ha 85 minuter välkomponerad finsk hämndterapi med timmertransport är det bara att spänna fast sig. Aatami Korpi har hämtat huset. Nu behöver du bara överleva resan hem.

Sisu 2 – 2025 – Viaplay – Rollistan innehåller bl.a:

Jorma Tommila, Stephen Lang, Richard Brake, Tommi Korpela

Bilder från TheMovieDataBase. Streamingdata från JustWatch. Viaplay