Hårdrock vs synth: Vilken sida valde du på 80-talet – och vad säger det om dig idag?

Hårdrocksrebeller och synthsnobbar – stilens tydliga gränser

Det glada åttiotalet bjöd på mycket mer än hockeyfrillor, axelvaddar och pastellkostymer – det var ett decennium präglat av ogenomträngliga kulturella murar. De flesta av oss män i medelåldern minns hur den svettiga kampen mellan långhåriga hårdrockare och prydliga syntare blev lika blodig och skoningslös som en riktigt intensiv hockeymatch mellan Sovjet och Kanada. Hårdrocksarméns klädkod – bestående av slitna jeansvästar, nitar, Iron Maiden-patchar och läderjackor med mascara-tunga blickar – utstrålade lika delar rebellisk charm och “jag-har-inte-råkat-i-bråk-på-två-dagar-och-det-är-dags-snart”-mentalitet. Syntharnas läger kontrade å sin sida obönhörligt med perfekt välkammade luggar, stilig minimalism, noggrant knäppta skjortor och blanka loafers som skrek: ”Ursäkta, jag har inte tid att slåss, jag måste sortera mina Human League-maxisinglar efter omslagsfärg först.” Nåja, åtminstone var det sådan bild vi gärna målade upp av respektive läger.

Tonårslivet var då – precis som nu – ett enda långt spel om identitet där egen stil och musiksmak tydligt signalerade lojalitet, status och grupptillhörighet. Som Johan, numera framgångsrik tandläkare men på 80-talet hängiven hårdrockare, varnande berättar för oss med ett skratt:

”Jag rakade hellre bort mustaschen än erkände att jag lyssnat på Depeche Mode. Fast visst, någon gång på ett svagt ögonblick i en källare med för mycket Bacardi hävdade jag att ’People are People’ ändå hade en ganska okej refräng.”

Men trots de skarpa gränserna gick det inte att helt undvika övertramp, något Tobias – då en otroligt stilmedveten syntare och numera lärare i samhällskunskap – motvilligt erkänner under strikt anonymitet:

”En gång smög jag faktiskt in på en Europe-konsert. Jeansjackan med Slayer-patch som jag ’lånat’ av min kusin var ett skämmigt men effektivt maskeringsknep. Jag spenderade hela kvällen med kepsen nedtryckt över ögonen och hoppades verkligen att ingen från klassen skulle känna igen mig.”

Att döma av dagens fredliga men nostalgiska berättelser från båda sidor verkar denna musikaliska järnridå nu för länge sedan ha fallit – även om det tog till långt efter murens faktiska fall innan snygga män i femtioplus-åldern vågade erkänna att de tjuvlyssnade på ”fiendens” musik.

Ta ställning med skivbacken – kampen om musiken och lojaliteten

Hårdrock vs synth var en positionering som framför allt manifesterades genom skivköpen – åttiotalets motsvarighet till dagens Spotify-listor och TikTok-klipp, men med betydligt mer prestige, vinylfetischism och ekonomiska konsekvenser för veckopengen. Var du redo att riskera allt socialt anseende inför kompisgänget genom att smussla hem Kraftwerks kalla mästerverk ”Computer World” mellan två Judas Priest-plattor, eller skulle du visa din lojalitet åt andra hållet genom att skyltande stå i kön utanför skivbutiken med ett nyinköpt exemplar av Metallicas ”Master of Puppets” under armen? Det var ett avgörande val i en tid då musik fortfarande handlade om fysisk aktivitet, prompt positionering och tydliga subkulturella markörer.

Roger, tidigare skribent på Metropolis Records och numera redaktör på musiksajten Popvatten, minns tillbaka med viss bitterhet:

”Att stå någonstans ‘mitt emellan’ var värre än att stå på helt fel sida. Du kunde långhårig dyka upp med New Order under armen, men du var i så fall lika välkommen som vegetarisk korv på en grillkväll med fotbollslaget. Jag minns tydligt en recension från NME år 1985 där album från båda subkulturerna recenserades bredvid varandra – skillnaden i tonalitet var helt enorm, till snythens fördel kan man diplomatiskt säga.”

Och visst, en snabb tillbakablick i tidens musikkritik visar vilken enorm lojalitetskamp musiken omgavs med. När NME 1985 skrev ”Tagit ställning med syntljuden – på gott och ont!” var det tydligt hur subkulturella identiteter influerade människors relationer och sociala dynamik. Medan Iron Maidens riff ödsligt ekade från kassettbandspelare i ett hörn av skolgården, fylldes loftvåningar i innerstäder som Göteborg och Stockholm med den välputsade eliten vars musiksamlingar var lika minimalistiska, stiliga och blygsamt humorlösa som deras svartvita Prada-inspirerade garderober. Du valde musik efter vilken fest du ville bli inbjuden till – och i värsta fall efter vilken fest du ville bli utslängd ifrån.

Liv efter tonåren – från rebellisk hetsporre till bankenchef eller reklamare?

Medan åttiotalets skarpa motsättningar bleknat över tid återstår frågan – lyckades vi bättre än Försäkringskassan med våra förutsägelser kring vem som skulle bli vad, baserat på ungdomarnas frisyrer och klädstilar? Visst, några stereotyper verkar märkligt envisa – vem blir egentligen helt förvånad över att Stefan, den skolkande hårdrocksgitarristen med Mötley Crüe-affischer över hela pojkrummet, idag styr ett eget MC-garage i utkanten av Avesta? Men historien bjuder såklart även på lysande undantag: Peter, vars synthvakna blick på sin samtid en gång sågs som ett självklart tecken på en lysande designkarriär i innerstadens glassiga reklambransch, blev förvånande nog en ytterst konventionell revisor på en ännu mer konventionell revisionsbyrå. “Lyxeriet med Duran Duran och Pet Shop Boys förvandlades till ett Excelintresse”, konstaterar han ironiskt när vi talar med honom på kontoret i Kista. “En snygg graf och ett balanserat bokslut är kanske inte lika upphetsande som syntenenterna i ‘Planet Earth’, men det är åtminstone stabilt”, suckar han och rättar till slipsknuten som – noterar vi förnöjt – fortfarande sitter lika välknuten som på skivomslagen från dåtidens brittiska popidoler.

I andra läger hittar vi Lars, före detta långhårig hårdrockare som överraskade både sin familj och sitt gamla Slayer-besatta kompisgäng genom att efter juridikstudierna bli specialiserad advokat inom familjerätt. Hur stämmer då dagens välpolerade profil överens med bilden av åttiotalets rebell med hårdpumpande heavy metal som livsuppdrag? Lar börjar skratta: “Jo, du kan väl säga så här – under förhandlingar är det inte längre tuperat hår och slitna jeansjackor som skrämmer motståndarna, utan paragrafer och lagtext. Men Slayer-patchen ligger faktiskt kvar i en gammal låda hemma, som en sista liten påminnelse varje morgon om att man aldrig får sälja ut sin själ helt.”

”Berätta om ditt 80-tal så avslöjar jag vem du blivit idag.”

I denna underhållande och pricksäkra nostalgiresa skildrar artikeln konflikten mellan åttiotalets två stora subkulturer – hårdrocken vs. synten. Det är en humoristisk betraktelse över hur valet av sida, frisyr och skivsamling präglade ungdomars identitet, status och framtidsförväntningar långt bortom skolans korridorer och busshållplatser. Personliga och överraskande öden introduceras, som den MC-verkstadsägande Mötley Crüe-fanten Stefan och revisorn Peter vars passion för Duran Duran ironiskt landat i Excelark.

Ämnen i denna artikel: hårdrock, synthmusik, 1980-talet, identitet, kulturkamp,