Klassiker: 2001 – En rymdodyssé vi knappt fattar än
Stanley Kubricks rymdepos är så vacker och förvirrande att vi fortfarande inte är säkra på om vi förstår slutet.
MGM
Det är filmer, och så är det filmer. Stanley Kubricks ”2001: Ett rymdäventyr” hör tveklöst till den senare kategorin och är tveklöst en av filmhistoriens mest detaljerade, debatterade och banbrytande mästerverk. Ursäkta mig om jag låter aningen poetisk här, men när vi talar om en film som fortfarande inspirerar och förbryllar – över ett halvt sekel efter premiären – är det försvarbart att ta till stora ord och kraftuttryck. Denna resa från afrikaniska savanner via månens yta till universums bortre gränser var inte bara filmhistoria; det var ett odödligt nedslag i mänsklighetens kollektiva medvetande.
”Inte bara en spännande filmupplevelse utan en filosofiskt djärv vision.” – Roger Ebert, RogerEbert.com
Resan genom tid och rum – specialeffekter som fortfarande imponerar
Om det är något Stanley Kubrick förstod bättre än de flesta, var det vikten av perfektion – och tålamodet att nå dit. Regissörens notoriska envishet och perfektionism gjorde att ”2001: Ett rymdäventyr” inte nöjde sig med att vara bara ett steg framåt, det var snarare ett gigantiskt skutt in i framtiden. Än idag – över fem decennier efter premiären 1968 – imponerar filmens specialeffekter med sitt till synes tidlösa och anmärkningsvärda detaljarbete. Även de mest kräsna cineaster erkänner att filmens visuella briljans, iscensatt i en tid långt innan datorgenererade bilder, förblir oöverträffad. Kubrick skapade tillsammans med sin effektskapare Douglas Trumbull en banbrytande teknik – bland annat en roterande scen för realistiska tyngdlöshetssekvenser och minutiöst skapade modeller av rymdfarkoster och färder genom kosmos. Resultatet? IMDb-användarna hyllar fortfarande filmen med ett imponerande betyg på 8,3 av 10, medan den legendariske filmkritikern Roger Ebert återkom gång på gång till filmens exceptionella tekniska kunnande som gav publiken en känsla av verklighet, långt bättre än många moderna CGI-effekter. Den visuella realismen gjorde filmen så trovärdig att konspirationsteoretiker än idag undrar om månlandningen var Kubricks verk snarare än Neil Armstrongs. Sådan är kraften i riktigt lysande filmhantverk.
Klang från kosmos – ljudspåret som för evigt förändrade science fiction
Vi måste erkänna det direkt – få filmer har haft en så distinkt auditiv identitet som ”2001: Ett rymdäventyr”. Idén att använda klassisk musik i en science fiction-film kan idag kännas självklar (eller åtminstone inte fullständigt galen), men när Kubrick år 1968 valde Richard Strauss pampiga ”Also sprach Zarathustra” och Johann Strauss eleganta valstoner i ”An der schönen blauen Donau” som soundtrack till rymdfärdsscenerna, tja, satte han definitivt stora delar av Hollywoods musikkompositörer på arbetslöshetskö. Musiken var inte enbart ett komplement; den blev filmens medberättare, en karaktär lika viktig som astronauterna Bowman och Poole – och låt oss vara helt uppriktiga, mer minnesvärd än många av oss biobesökare. Kubricks geniala val att avstå från den traditionella orkesterbakgrunden skapade en skarp, nästan transcendent kontrast, där det majestätiskt vackra och det särpräglat främmande ställdes sida vid sida på ett helt unikt sätt.
Men Kubrick nöjde sig förstås inte med det välbekanta och pampiga. Han plockade fram ungerske tonsättaren György Ligetis avantgardistiska stycken, där bland annat den hypnotiska och kusligt suggestiva kompositionen ”Atmosphères” slog många biobesökare – undertecknad inkluderad – med ren och skär skräckblandad fascination. Ligetis dramatiska kakofoni av disharmoni och mikrotonala ljudtexturer förstärkte filmens kosmiska kylighet på ett sätt som traditionell filmmusik aldrig kunnat åstadkomma. Idag är sådana experiment vanliga hos filmmakare som Christopher Nolan eller Denis Villeneuve, men det var Kubrick som vågade först, Kubrick som satte ribban och Kubrick som gav Hollywoods ljuddesigners huvudvärk i flera decennier framåt.
”Kubrick förändrade inte bara sättet vi tittade på rymden, han förändrade också hur vi lyssnade på den.” – Metacritic-användarrecension, (9/10)
Publikens och kritikernas eviga åtstramade hatkärlek
Det finns filmer som omedelbart älskas av kritiker och publik, och sedan finns det ”2001: Ett rymdäventyr” – en film som snabbt blev en kulturell chock, en existentiell djupbrunn och möjligen den mest förvirrande bioupplevelsen någonsin för många premiärbesökare. Kritiker gäckades initialt av Kubricks gåtfulla verk; en del kallade det ett mästerverk, andra en storslagen katastrof, medan genomsnittlige biobesökaren ofta lämnade salongen i ett töcken av lika delar frustration, irritation och en känsla av att man kanske missat något väldigt, väldigt viktigt.
Roger Ebert, den amerikanske kritikergiganten, satte tidigt fingret på Kubricks ambitioner med att beskriva filmen som ”inte bara en spännande filmupplevelse utan en filosofiskt djärv vision”. Plötsligt kände vi oss alla lite intelligentare bara genom att erkänna att vi inte förstod ett jota av filmens slutsekvens med monoliten, rymdfostret och… ja, vad det nu än var. Men tiden har visat att Eberts ord var profetiska; frustrationen förvandlades till fascination och irritation till reverens. Med tiden började publikens åsikter gå i linje med kritikerkårens långsamma acceptans, vilket tydligt framgår av filmens höga IMDb-betyg på 8,3. Det är en siffra som tyder på att dagens tittare antingen är betydligt smartare än 1968 års biobesökare (tveksamt), eller att Kubricks gåtfulla epos är en filmupplevelse som åldrats precis som en väl tempererad Bordeaux – något som både förbryllar och berusar med en smak som bara blir bättre med åren. Jag röstar på det senare.
”En film som kräver ditt tålaman och din intelligens, men som belönar dig rikligt med en upplevelse som står bortom tid och rum.”
Sammanfattande dom – hur mycket tålamod har du egentligen?
Kubricks ”2001: Ett rymdäventyr” är och förblir en kompromisslös filmupplevelse, lika frustrerande som storslagen, lika gåtfull som genial. Här finner vi en filmskapare som förvisso krävde stor tålamod av sin publik, men samtidigt erbjöd något oförglömligt i gengäld. Över femtio år efter premiären står sig filmen häpnadsväckande starkt – något som bekräftas av IMDb:s höga betyg (8,3), och av kritiker som Roger Ebert, vars ständiga lovord understryker filmens bestående relevans. Kubrick tog inte bara sina betraktare på en visuell och auditiv resa, han tvingade oss att ifrågasätta mänsklighetens plats i universum och vår egen existens, ett anslag som enligt Metacritics användare (9/10) ”förändrade hur vi lyssnade på rymden”.
Med det sagt är detta inte en film för den otålige tittaren, vare sig du är 25 eller 55. Kubrick var knappast generös med enkla svar – snarare tvärtom. Så om du söker omedelbar tillfredsställelse eller bekväma förklaringar bör du leta annorstädes. Men är du redo för ett långsamt, meditativt och visuellt överväldigande djupdyk, ett filosofiskt och existentiellt mysterium som provocerar lika mycket som fascinerar, gratulerar jag dig: du har hittat ditt filmparadis.
Mitt betyg: 5 av 5. Se den. Och se om den, med en större whisky och en ännu större dos tålamod den andra gången.
2001: A Space Odyssey – Rollistan innehåller bl.a:
Keir Dullea, Gary Lockwood, William Sylvester, Douglas Rain
Bilder från TheMovieDataBase8.0658.0658.065
