En amerikansk studie kopplar övervikt vid demensdiagnos till lägre dödsrisk. Men sambandet bevisar inte att extra kilon skyddar – och det är ingen uppmaning att gå upp i vikt.
Vågen visar färre kilo och någon säger grattis. Men om viktnedgången kom utan att du ändrat mat eller motion är det kanske fel läge att fira.
En studie om demens har väckt uppmärksamhet: personer med övervikt vid diagnosen levde i genomsnitt längre än personer i normalviktsgruppen. Det låter som ett argument för fler portioner. Så enkelt är det inte. Den viktigaste frågan är vad vikten – och framför allt en förändring av den – kan berätta om hälsan.
Forskare vid Columbia University och New York University följde 4 523 personer i USA som inte hade demens när de gick med i undersökningen, men som senare utvecklade sjukdomen. Forskarna använde uppgifter insamlade mellan 1998 och 2022. I studien, publicerad i Journal of Alzheimer’s Disease, jämförde de deltagarnas vikt kring demensdiagnosen med hur länge deltagarna sedan levde.
Jämfört med personer i normalviktsgruppen hade deltagare med övervikt 16 procent lägre risk att dö under uppföljningen. Motsvarande skillnad var 27 procent för obesitas klass 1 och 22 procent för obesitas klass 2 eller 3. Forskarna tog i beräkningarna hänsyn till bland annat kroniska sjukdomar, rökning och demografiska faktorer.
Det handlar om relativa skillnader mellan grupper. Siffrorna betyder inte att en viss person får 16, 22 eller 27 procent större chans att överleva genom att lägga på sig vikt. Studien följde människor som de var; den prövade ingen behandling där deltagare fick gå upp i vikt.
BMI, body mass index, beräknas genom att dela vikten i kilogram med längden i meter gånger sig själv. Grupperna i studien var normalvikt, BMI 18,5–24,9; övervikt, BMI 25–29,9; obesitas klass 1, BMI 30–34,9; och obesitas klass 2 eller 3, BMI 35 eller högre.
Det är användbara kategorier när stora grupper jämförs, men BMI säger inte allt om en människa. Det skiljer inte mellan muskler och fett och visar inte var på kroppen fettet sitter. 1177 påpekar att även midjemått och andra hälsomått behövs för en mer fullständig bedömning. Ett ensamt BMI-tal är ungefär lika bra på att beskriva din hälsa som din skostorlek är på att beskriva din löpteknik: det säger något, men långt ifrån allt.
Viktigt är också när vikten mättes. Här gällde den vikten kring en demensdiagnos, efter att sjukdomsprocessen kan ha pågått en tid. Resultatet ger därför inget besked om vilken vikt en frisk person i medelåldern bör eftersträva. Övervikt kan samtidigt medföra andra hälsorisker, bland annat kopplade till blodtryck, diabetes och hjärt-kärlsjukdom.
En tänkbar förklaring är att sjukdom kan påverka vikten redan före diagnosen. I en tidigare studie i Journal of Aging and Health såg forskarna Yuan Zhang och Virginia Chang en nedgång i BMI som började upp till omkring tio år innan demens identifierades och tilltog närmare sjukdomens början. Då kan någon som tidigare haft övervikt redan ha tappat betydligt i vikt när diagnosen ställs.
Det betyder inte att varje oförklarlig viktnedgång är ett tecken på demens. Många saker kan påverka aptit och vikt. Men en persons gamla och nya vikt kan tillsammans ge mer information än BMI vid ett enda tillfälle.
Det intressanta är inte bara vad vågen visar, utan åt vilket håll den har rört sig.
Forskarna prövade om viktnedgång före diagnosen eller olika former av urval kunde förklara sambandet. Ett sådant urval skulle exempelvis kunna uppstå om personer med obesitas som lever länge nog för att utveckla demens skiljer sig från andra med obesitas. Deras analyser tydde inte på att de undersökta förklaringarna låg bakom någon större del av resultatet. Men analyserna kan inte fastställa varför överlevnaden skilde sig åt.
Det finns också möjliga kroppsliga förklaringar. Större energireserver skulle kanske hjälpa vid perioder när det är svårt att äta. Mer muskelmassa skulle kunna spela roll för orken. Forskarna lyfter båda som hypoteser; studien visade inte att vare sig fettreserver eller muskler orsakade längre överlevnad.
Vid demens kan det bli svårare att få i sig tillräckligt med mat. Forskarna nämner tänkbara hinder som minskad aptit eller initiativförmåga, svårigheter att äta på egen hand och ett eventuellt ökat energibehov. Hur det ser ut varierar mellan personer, och studien avgör inte vilka av dessa faktorer som förklarar resultaten.
Ofrivillig viktnedgång förtjänar ändå uppmärksamhet. Enligt 1177 förlorar den som går ner i vikt ofta även muskelmassa. Det kan minska styrkan och öka risken att falla. För den som redan äter för lite blir nutrition – att få i sig tillräckligt med energi och näring – en konkret del av omvårdnaden, snarare än ett abstrakt samtal om idealvikt.
Det är också här skillnaden mellan förebyggande hälsoråd och råd vid sjukdom blir tydlig. Den som mår bra och vill minska sina långsiktiga hälsorisker har andra behov än den som tappar aptiten och ofrivilligt går ner i vikt. Att blanda ihop situationerna hjälper ingen.
Om du själv eller någon närstående går ner i vikt utan att försöka, börja med att uppmärksamma förändringen. Notera ungefär när den började, om aptiten har ändrats och om det blivit svårare att handla, laga mat, tugga eller äta. Fråga också om något annat har förändrats, till exempel minnet eller förmågan att sköta vardagen. Det ger vården en bättre bild än ett ensamt tal på vågen.
Kontakta vårdcentralen om vikten fortsätter nedåt, om personen har svårt att få i sig mat eller om förändringen saknar tydlig förklaring. 1177 råder bland annat den som minskar i vikt trots att hen äter att söka vård. Minskad matlust kan ha flera orsaker, däribland sjukdom eller läkemedel. Som närstående kan du behöva hjälpa till att ta den kontakten.
I väntan på en bedömning kan mindre måltider oftare under dagen vara lättare än några få stora. 1177 rekommenderar vid nedsatt aptit mat som ger både energi och protein, exempelvis ägg, baljväxter, fisk och mejeriprodukter. Om det är svårt att äta och vikten fortsätter sjunka kan en dietist ge individuella råd och bedöma om näringsdryck behövs. Det är mer genomtänkt än att på egen hand försöka lösa problemet med ett skåp fullt av kosttillskott.
Studiens praktiska lärdom är alltså att följa vikt och matintag med öppna ögon, särskilt när demens finns med i bilden. Den ger inget stöd för att försöka gå upp i vikt för att leva längre. Däremot ger den ännu ett skäl att ta ofrivillig viktnedgång på allvar – även när omgivningen råkar kalla den för en framgång.
I en amerikansk studie hade personer med övervikt eller obesitas vid demensdiagnos lägre dödsrisk under uppföljningen än personer i normalviktsgruppen. Studien visar ett samband, men inte att viktuppgång förbättrar överlevnaden. Var uppmärksam på ofrivillig viktnedgång och svårigheter att äta, och kontakta vårdcentralen om förändringen fortsätter eller saknar tydlig förklaring.
Byxlinningen stramar och blodtrycket kryper uppåt. Du behöver ingen magisk målvikt: välj en vana i maten, rörelsen eller sömnen och följ vad som händer.
Oktoberkalendern fylls snabbt, men influensan väntar inte på att du ska få tid. Har du fyllt 65, är gravid eller har en risksjukdom kan sprutan vara extra viktig.
Kan läkemedel som semaglutid och tirzepatid påverka håret? Vi reder ut vad forskningen säger om tillfälligt håravfall, ärftligt håravfall och vad du själv kan göra.
En spruta kan ge snabb viktnedgång, men musklerna, matvanorna och plånboken följer inte automatiskt med. Frågorna som stoppar dyr nätpanik.
Nyhetsbrev
Veckans bästa guider — samlat och utan brus, för dig som vill ligga steget före.
