Poor Things: En feministisk Frankenstein på LSD
Max
Ett gotiskt sagolandskap kryddat med svart humor, feministiska budskap och visuellt överdåd – välkommen in i Yorgos Lanthimos minst sagt märkliga värld. Med ”Poor Things” bjuder Lanthimos in oss på en absurd men fängslande resa, där det lekfulla möter det groteska, där tradition krockar med omstörtande feminism och där genrekonventionerna regelbundet sprängs i bitar med lustfylld ironi.
”En spektakulär visuell fest som inte räds att utmana, provocera och ställa gamla tankemönster på ända – Yorgos Lanthimos har återigen lyckats skapa en filmupplevelse utöver det vanliga.” – RogerEbert.com
Ett surrealistiskt fyrverkeri med gotiska undertoner
Visuellt sett kan ”Poor Things” bäst beskrivas som Salvador Dalí möter Mary Shelley på en psykedelisk maskeradbjudning – komplett med bisarra detaljer som skulle få självaste David Lynch att nicka godkännande. Lanthimos signaturstil är här snudd på maximalistisk, till bristningsgränsen fylld av egensinniga kulisser och excentriska kostymer som väver samman det surrealistiska med det gotiska. Ett illustrativt exempel är filmens laboratorium som fungerar som både skapelseplats och symboliskt nav, fyllt av steampunk-inspirerade maskiner, blinkande lampor och organ förvarade i glaskärl. Här skapar regissören en atmosfär där det omänskliga och kusliga framställs med märklig skönhet och elegans – en plats där vår hjältinna, Bella Baxter (spelad briljant av Emma Stone), bokstavligen föds till liv. Precis när åskådaren vant sig vid det bisarra landskapet kastas man in på nytt i storslagna och drömlika miljöer, som den groteskt överdådiga balsalen fylld med dansande figurer klädda i maskeradkostymer inspirerade av mörk romantik och gotisk litteratur. Regissörens val av fisheye-lins och dynamiska kameravinklar förstärker filmens drömlika tillstånd, samtidigt som den visuella överdriften driver handlingens teman om identitet och samhälleliga normer. Detta kreativa kaos, där visuella stilar och genregränser suddas ut, resulterar i en upplevelse där betraktaren både fascineras och ständigt överraskas.
En feministisk återfödelse av monstertraditionen
Samtidigt som den visuella kalabaliken attackerar sinnena, bjuder ”Poor Things” på en rad subtila (och inte så subtila) feministiska slagträffen ner i patriarkala strukturer. Emma Stone porträtterar Bella Baxter som en övertygande feministisk omtolkning av den klassiska varelsen skapad genom mänsklig hybris – en Frankensteinfigur som inte inte bara vaknar till liv fysiskt, utan också mentalt, emotionellt och sexuellt. Där den traditionella monsterberättelsen ofta visat det kvinnliga som en passiv, politiskt neutral skapelse, gör Baxter tvärtom som självmedveten och upprorisk karaktär ett sardoniskt uppror mot gamla, mossiga idéer om kvinnors plats i världen. Filmen belyser med bitande humor och skärpa hur Baxter tar ägarskap över sin kropp och sin sexualitet i scener som både roar och river normen sönder och samman. Ett exempel är den träffsäkra dialogscenen där Bella ifrågasätter sin ”skapare” Dr Godwin (Willem Dafoe) och dennes förväntningar kring hennes roll och lydnad. Ännu en oförglömlig sekvens är när hon kompromisslöst och lekfullt utforskar sin sexualitet, vilket inte bara fungerar som feministisk frigörelse utan också sätter fingret på samhällets dubbelmoral och jargong kring kvinnlig lust och autonomi. Genom Bellas resa från osäker marionett till en medvetet radikal och intelligent rebellifigur bryter Lanthimos sönder gamla monstertraditioner och dissekerar elegant frågor kring kvinnlig identitet, fri vilja och samhälleliga förväntningar.
”Emma Stone levererar en av sina mest modiga och övertygande roller hittills, där hon personifierar kvinnlig autonomi och vältaligt punkterar patriarkala myter — en lika underhållande som intelligent feministisk handling.” – Metacritic
Genrekaos och identitetslekar signerade Lanthimos
Yorgos Lanthimos vore inte Lanthimos om han inte tog varje chans att leka hejvilt med filmernas genrekonventioner – och här gör han det med öppna armar och ett osvikligt skarpt sinne för ironi och parodi. ”Poor Things” tar avstamp i den gotiska skräckgenren för att sedan glatt dansa vidare över romantisk melodram, absurd svart humor och romantisk äventyrsfilm. Resultatet är ett potpurri av filmkulturella blinkningar, lika frustrerande för traditionalisternas smaklökar som det är friskt och befriande för resten av oss. Lanthimos ironiska blick träffar rätt gång på gång, till exempel i scener som Oscarsnominerade Mark Ruffalos bisarra och praktfullt absurda fäktningsduell, där titelrollen Bellas hand efterfrågas med teatraliskt överdrivna gester som driver hejdlöst med romantikens artificiella samhällsritualer. Samtidigt gör filmens genremässiga lekfullhet att frågor om identitet och självinsikt sätts på sin spets. Bella Baxter navigerar sig bokstavligen och symboliskt genom olika ”roller” och kostymeringar, och hennes kamp om att hitta en autentisk självkänsla och ståndpunkt blir en tematiskt bärande balk i filmens berättelse. Genom att ständigt överraska och bryta publikens förväntningar utmanar Lanthimos betraktaren att fundera över identitetens formbarhet, konstruerad samhällskultur och vår mänskliga benägenhet att fastna i bekväma tankeformer och narrativ.
”En excentrisk mästerklass som briljant jonglerar mellan groteska fantasier, feministisk satir och genrekaos – ett måste för cineaster med smak för det absurda.”
Summering och reflektion
”Poor Things” är både en triumf och ett sturskt finger i ögat på traditionell filmkonst. Yorgos Lanthimos lyckas med bravur balansera känslan av visuellt spektakel med intelligent samhällskritik, vilket gör filmen lika underhållande som tankeväckande. Den ukrainska dockteaterns högtidsfest möter feministisk revolution i en berättelse om identitet, autonomi och samhällskritiska betraktelser levererade med svart humor.
Emma Stones prestation sticker ut och har hyllats brett – Metacritic kallar den exempelvis ”modig och övertygande” – och lägger en emotionell förankring till en i övrigt extravagant och stundtals kaotisk handling. Kombinationen av Lanthimos lekfulla visuella estetik (fullpackad med surrealistiskt ornamenterade scener och extravagant bisarra detaljer) och skarp feministisk satir gör filmen till en både fräsch och nödvändig upplevelse. Dock kan det genreöverskridande stilöverskottet kännas överväldigande, kanske till och med frustrerande för den traditionella filmälskaren som förväntar sig klarhet och enkelhet. Detta är en film för dig som uppskattar provokation, är trött på det förutsägbara och som roas av att få ditt tankemönster vänt uppochner med ett leende på läpparna.
Tittarsiffror och kritikerrespons talar sitt tydliga språk: Med imponerande 93/100 i kritikersnitt på Metacritic och 8,5/10 på IMDb lyckas Lanthimos bekräfta sin position som en av vår tids mest intressanta filmskapare.
Betyg: 5 av 5 – en filmisk festmåltid med smartness och smak för kaos.
Poor Things – Rollistan innehåller bl.a:
Emma Stone, Mark Ruffalo, Willem Dafoe, Ramy Youssef
Bilder från TheMovieDataBase7.6977.6977.697
