Ripley: Andrew Scott spelar psykopat med stil
”Det finns ingen skurk lika elegant som Tom Ripley.” Det konstaterade redan filmkritiker Roger Ebert när han recenserade den kultförklarade filmen ”The Talented Mr. Ripley” år 1999. Nu, mer än två decennier senare, tar Netflix åter fram den perfekta kostymen ur garderoben med en moderniserad, mörk och bitvis djävulskt snygg adaption av Patricia Highsmiths klassiska antihjälte – denna gång gestaltad av ingen mindre än Andrew Scott, den irländske britten vars subtila skådespelarkonst alltid balanserar knivskarpt mellan charm och obehag. Men är Scotts version av Ripley tillräckligt vass i kanterna för att sticka ut bland ikoniska skådespelare som Alain Delon och Matt Damon? Svaret är behagligt överraskande: här kombineras stilsäkerheten från det soliga 60-talets Rivieran med en klinisk, modern iskyla där varje måttsydd kostym och välstruken skjorta är en ytterligare bricka i psykopatens spel.
En kostym att döda för – Ripley och stilens betydelse
Andrew Scotts Ripley är mer än bara en kameleont; han är ett beräknande modedjur utrustat med en skräddarsax och ett psyke kallt nog att frysa champagne. Netflix har förstått det essentiella: I Ripleys värld hänger kläder och moral ihop på ett vis som skulle göra modelegenden Karl Lagerfeld både imponerad och smått livrädd. Varje plagg Ripley bär signalerar subtilt hans komplexa psykologi; hans oklanderligt pressade linnebyxor och prydligt knäppta skjortkragar markerar distans snarare än värme, kontroll snarare än känslighet. Att följa Ripleys garderob är som att se en slipad svindlare utföra ett välregisserat skådespel, där hans psykopatiska logik förstärks av varje medvetet stilval.
En skarp blinkning till originalfilmen från 1960, René Cléments stilbildande klassiker ”Plein Soleil”, kan ses tydligt i Netflix-versionen. Precis som Alain Delon svängde sig med en otrolig självsäkerhet i varje söm av sin kostym, briljerar Andrew Scott med elegans och minimala rörelser. Men förstås är det Anthony Minghellas osaranskta 1999-tolkning med Matt Damon som dagens medelålders tittare kanske främst associerar Ripleys karaktär med – där vi för första gången såg hur klädstil inte enbart var dekorativ, utan central för att förstå Ripleys identitetssökande och avgrundsdjupa alienation. Netflix-seriens kostymör, Stefan Knight, har lyckats med något många skulle beteckna som balanskonst: estetiken flirtar med nostalgiska inslag, men känns samtidigt fräsch och uppdaterad för dagens publik. Det är ingen slump att modeplattformen GQ hyllar seriens klädval som ”en elegant lektion i stilistisk storytelling som kastar nytt ljus på Tom Ripley”.
”Det är komplicerat”: psykologin bakom Ripley
Om stil är ytan, är Ripley-gestaltens psyke avgrundsdjupt, och i Netflix-seriens händer blottläggs dessa avgrunder effektivt. Andrew Scotts Ripley är ingen galning med vansinniga ögonkast, utan snarare en man med oroväckande välregisserad artighet och ett leende som aldrig riktigt når fram till ögonen. Highsmith skapade karaktären redan på 1950-talet, och det bokstavligen osar av subtil ångest, identitetskris och en nästan poetisk ensamhet från varje boksida – något Netflix medvetet snappat upp och magnifikt överfört på skärmen. Scotts subtila mimik – en liten ryckning i mungipan, ett knappt märkbart höjt ögonbryn – ger publiken kalla kårar på ett sätt som mer explicita skurkar sällan lyckas med. Scener där Ripley framstår som oerhört kontrollerad och behärskad i extremt laddade situationer förstärker tittarens känsla av att stå framför ett pussel av iskall logik, dold bakom ett sofistikerat yttre.
Fenomenet Ripley framstår tydligare än någonsin i denna mångbottnade porträttering, där vi både skräms och attraheras av denna märkliga kombination av ömtålig narcissism och benhård självsäkerhet. Vad är det egentligen som lockar oss med karaktärer vars moral är så tydligt frånvarande? Enligt filmkritikern Sheila O’Malley från RogerEbert.com är det just det paradoxala som är nyckeln:
”Ripley fascinerar eftersom hans kyliga rationalitet och skickliga manipulation av omgivningen på ett absurt sätt framstår som attraktiv – rent av avundsvärd. Vi skräms av honom, för vi kan samtidigt se något högst mänskligt i hans längtan efter att uppfylla ett djupt behov av bekräftelse.”
Netflixseriens manusförfattare, Steven Zaillian, lyckas blixtbelysa denna komplexa tvetydighet bättre än någonsin. Det skrämmer oss att vi känner igen fragment av oss själva i någon så iskall, och det gör Ripley-gestalten evigt fascinerande.
Nyfiken på att se psykopatisk iskyla personifierad av Andrew Scott?
”Andrew Scott bär upp psykopatin med en elegans som borde vara olaglig.” Netflix nya tolkning av Patricia Highsmiths ikoniska antihjälte Tom Ripley är lika stilren och kliniskt fascinerande som den är skrämmande tilltalande. Andrew Scott lyckas briljant fånga all den iskalla charm och kontrollerade ondska som gjort Ripley karaktären till en kulturell företeelse. Scotts minimalistiska spelteknik placerar honom direkt bredvid Alain Delon och Matt Damon i den exklusiva klubben av minnesvärda Ripley-skådespelare.
En skräddarsydd psykopat
Stefan Knights stiliserade kostymarbete förstärker det dolda obehaget perfekt – eller som GQ uttrycker det: ”en elegant lektion i stilistisk storytelling”. Mode och moral dansar en oroande men underhållande vals, vilket definitivt är en höjdpunkt värd att notera.
Kritikerkåren nickar gillande (fast lite nervöst)
Seriens subtila psykologi hyllas brett; Sheila O’Malley från RogerEbert.com sätter fingret på varför vi fascineras av Ripleys moralbefriade värld:
”Ripley fascinerar eftersom hans kyliga rationalitet och skickliga manipulation av omgivningen på ett absurt sätt framstår som attraktiv – rent av avundsvärd.”
Sammanfattningsvis är Andrew Scotts Ripley både en förfinad och fräsch uppdatering av en klassisk karaktär. Den psykologiska komplexiteten och det stilistiska utförandet gör den här serien till en självklar rekommendation.
Betyg: 4.5 av 5
