Lars Kepler låser in Saga Bauer – och släpper lös sin värsta mardröm

Medusa: Kepler låser in Saga Bauer och kastar bort nyckeln

En läkare brinner ihjäl på en låst anstalt, och Lars Kepler gör det snart svårt att betrakta den egna ytterdörren som tillräcklig säkerhetsåtgärd. I Medusa, den elfte romanen om Joona Linna, infiltrerar Saga Bauer den rättspsykiatriska anstalten Helix efter ännu ett dödsfall. Hon skrivs in som patient, Joona är hennes enda kontakt utanför murarna och någon som kallas drottningen samlar undersåtar och offer. Det är en upptakt som knappast ber om att bli läst långsamt.

Helix gör det välbekanta obehagligt

En sluten anstalt är en bekväm plats för en thrillerförfattare: dörrarna är redan låsta och misstankarna får ingenstans att ta vägen. Kepler nöjer sig lyckligtvis inte med den enkla effekten. På Helix blir också information instängd. Patientsekretess försvårar förhören, och det som sägs måste bedömas i en miljö där psykossjukdomar är en del av verkligheten. Det gör frågan om vem som vet vad minst lika laddad som frågan om vem som kan ta sig ut.

Det är där boken fungerar bäst för mig. Helix är inte bara en kuslig kuliss med institutionsbelysning. Platsen skapar ett trovärdigt motstånd mot polisens vanliga arbetsmetod: fråga, jämför svar, gå vidare. Här går det inte så prydligt. Som läsare börjar jag väga varje uppgift och kommer på mig själv med att göra det alltför självsäkert. Det är en obehaglig liten påminnelse om hur gärna man vill ha ett enkelt svar när omständigheterna vägrar erbjuda ett.

Kepler pressar hårt på stämningen, ibland så hårt att jag vill be någon öppna ett fönster. Men på Helix har trycket en funktion. Instängdheten påverkar faktiskt vad personerna kan göra, inte bara hur rädda de kan bli.

Saga går in utan reservutgång

Sagas infiltration är romanens starkaste grepp. Att skriva in sig som patient bland farliga förövare kräver mer än mod; hon måste också leva med att hennes uppdrag inte får synas. Det ger hennes närvaro på Helix en nerv som ingen mängd beväpnad förstärkning i korridoren hade kunnat ersätta. Hon behöver komma nära människor hon inte kan lita på, samtidigt som hon inte själv kan tala öppet.

Jag tycker om att Kepler låter uppdragets begränsningar bära spänningen. Saga kan inte bara visa polislegitimation och få ordning på saken, vilket annars är en populär metod i fiktion och, misstänker jag, en betydligt mindre framgångsrik metod i livet. Hennes utsatthet blir konkret genom beroendet av Joona. Han finns där ute, men avståndet mellan dem går inte att trolla bort för att berättelsen behöver högre fart.

Samtidigt märks seriens vana att skruva varje situation ett varv till. Jag köper Sagas beslut och uppskattar hennes driv, men hade ibland velat stanna längre i osäkerheten innan nästa hot tar över. Kepler är skicklig på att få mig att läsa vidare. Han är mindre intresserad av att låta mig sitta still och begrunda varför.

Joona lyssnar medan drottningen styr

Joona Linna står utanför murarna, men hans roll är inte liten för det. Som Sagas enda kontakt blir han förbindelsen mellan det hon upplever och möjligheten att faktiskt göra något åt det. Det är en bra användning av en huvudperson som vid det här laget har haft elva romaner på sig att bli svår att överraska. Joona behöver inte ta över Sagas uppdrag för att hans närvaro ska kännas nödvändig.

Drottningen är ett effektivt motstånd därför att hotet inte stannar vid en ensam gärningsperson. Ett hov av undersåtar väcker den otäckare frågan om hur makt uppstår och hålls vid liv inne på en avdelning som redan har en formell ordning. Vem följer vem, och varför? Där hittar Kepler en oro som är mer intressant än själva antalet offer. Jag vill förstå lojaliteten lika mycket som jag vill veta vem drottningen är.

Det gör också kampen skev på ett tilltalande sätt. Joona söker mönster utifrån, Saga måste klara sig inifrån och drottningen har sitt inflytande där de andra två har minst kontroll. När romanen litar på den obalansen är den som mest fängslande.

En stark thriller som tar i för kung och fosterland

Hos Bläddrat ger Anna Lavfors Medusa 9,3 av 10 och skriver:

”Kepler är mästare på att göra läsaren vaksam”

Det är väl fångat. Lavfors invänder också att slutscenen blir väl bombastisk, och där är jag med henne. När Kepler har byggt upp så mycket oro genom begränsad kunskap och bräcklig tillit känns det synd att avslutningen tar i så att den nästan överröstar det som gjort boken stark. En förstärkare behöver inte stå på max för att man ska höra låten, även om jag själv har hävdat motsatsen vid ett par tveksamma middagar.

Mottagandet syns även i försäljningen: Salomonsson Agency anger att Medusa nådde plats två på den svenska officiella inbundna bästsäljarlistan. För min del är domen tydlig. Läs den för Sagas utsatta uppdrag, Helixmiljön och dragkampen mellan den instängda utredaren och kontakten där ute. Den passar särskilt dig som redan känner Joona och Saga, men också dig som vill ha en mörk thriller som tar sin läsare på allvar – åtminstone tills finalen börjar slå på den stora trumman.

Betyg: 4 av 5.

ISBN – 9789100182953