Kapitalet: När en nyckel till Södermalm blir farligare än ett banklån

Hon får nyckeln till Södermalm – och det blir obehagligt på riktigt

Det börjar med ett barn på förskolan och slutar med att klassresan får karaktären av en psykologisk halkbana utan räcke. Therese Bohmans Kapitalet är hennes sjunde roman, en tät samtidsroman på 300 sidor om vad som händer när man får komma precis nära nog ett liv man alltid har velat ha – men aldrig riktigt får tillhöra.

Emma är förskollärare på Södermalm, i en värld där barnen förväntas uttrycka sin kreativitet och maten sannolikt har haft ett mer meningsfullt liv än vi andra. Hon bor i en förort, har en enklare bakgrund och följer sedan länge influencern Alice i blogg, podd och sociala medier. Alice är allt Emma inte är: synlig, stilfull, ekonomiskt trygg och till synes fullständigt obekymrad av att kylskåpsinnehåll numera kan vara en karriär.

När Alices dotter Stella börjar på Emmas förskola öppnas en dörr. Emma får först kontakt med barnet, sedan förtroende från mamman och till sist nyckeln till Alices hem som barnvakt. Men Emma vill inte åt handväskorna eller kvittona. Hon vill åt tillträdet: den förbjudna kunskapen om hur det ser ut bakom den perfekt ljussatta fasaden.

En besatthet som börjar i flödet och flyttar in i vardagsrummet

Bohman är som bäst när hon visar att den parasociala relationen inte är en modern kuriositet utan en gammal mänsklig sjukdom med bättre wifi. Emma har följt Alice så länge att hon inbillar sig att hon känner henne. Hon kan läsa hennes tonfall, identifiera sprickorna i innehållet och tolka ett till synes oskyldigt inlägg som ett nödrop. Problemet är förstås att Alice aldrig har bett om att bli läst som en rysk 1800-talsroman av en person som i praktiken är en främling.

Relationen mellan kvinnorna är romanens motor. Emma växlar mellan beundran, avund, förakt, begär och något som liknar förälskelse. Alice, å sin sida, behöver Emma både som praktisk hjälp och som rekvisita: den vanliga människan som gör den kommersiella, välpolerade tillvaron lite mer jordad. Att använda en annan person som autenticitetstillbehör är i och för sig effektivt. Betydligt billigare än självrannsakan.

Alice är inte bara ett offer för Emmas blick. Hon är van vid att omvandla sitt liv till innehåll, relationer till räckvidd och sårbarhet till en möjlig affärsmodell. Därför blir maktspelet mer obehagligt än en enkel berättelse om rik kvinna kontra fattig kvinna. Båda använder den andra – bara med olika sorters kapital på kontot.

Södermalm som skyltfönster, klass som kroppsspråk

Kapitalet lånar sin titel från Marx men arbetar framför allt i Bourdieus kvarter: pengar spelar roll, men också smak, utseende, nätverk, språk, bostadsadress och förmågan att veta vilken vinlunch man förväntas tacka ja till. Emma saknar mycket av detta. Alice har byggt ett helt liv på att få det att se ut som om allt faller sig naturligt.

Bohmans Södermalm är välfunnen: ett socialt landskap där varje detalj signalerar rang utan att någon behöver säga ordet klass högt. Förskolan, hemmen, eventen och luncherna blir inte bara kulisser utan kontrollrum för social status. Det är elegant gjort, och ofta mycket roligt på det där svala sättet som får en att skratta först och känna sig lite smutsig sedan.

Språket är säkert, kyligt och exakt. Bohman har en otäck förmåga att registrera de små ögonblick då en människa känner sig felklädd, felutbildad eller bara fel i ett rum. Hon skriver om den sortens skam som inte lämnar blåmärken men ändå får en att minnas en kommentar från 2009 medan man försöker somna.

Min invändning är att Emma ibland blir väl mycket kamera: hon registrerar skarpt, tänker intelligent, men kan stundtals kännas mer som ett medvetande för Bohmans samtidsdiagnos än som en människa av kött, blod och dåliga beslut. Samtidigt är det delvis poängen. Emma har levt så länge genom andras bilder att hennes egen kontur blivit osäker.

En vacker fasad med knivarna väl gömda

Det psykologiska allvaret räddar romanen från att bli en lättköpt sågning av influencers. Bohman är tillräckligt skarp för att driva med branschen – dess generiska intimitet, sponsrade självutlämning och uppblåsta vardagsdramatik – men hon förstår också varför människor vill bli sedda. Alice och Emma är båda fångar i systemet, fast i varsin bur med olika snygg inredning.

Mottagandet har varit både uppskattande och splittrat. Rasmus Landström i Aftonbladet kallar den en ”svart komedi om influerarvärlden” och ger 3 av 5 plus, men beskriver den också som ”ett hatbrev till den platta, reinfeldska medelklassen”. Mattias Hagberg i GP berömmer språk, framåtrörelse och Stockholmsporträtt, men landar i att romanen ”lämnar mig tämligen oberörd”.

I SvD skriver Kristoffer Leandoer om influencern som ”en parasit” och saknar ”lite mer hopp”. Torbjörn Elensky i Fokus ser däremot en elegant, vass samtidsdiagnos och konstaterar: ”Så snart jag läst ut Kapitalet börjar jag längta efter nästa roman av Therese Bohman.” Oline Stig i Tidningen Vi kallar Bohman en ”mästerlig klass-skildrare” och dramat ”spännande som en thriller”. Nina Asarnoj i Sveriges Radio Kulturnytt sammanfattar träffande att Bohman ”verkligen lyckats med att förvandla kylan i det digitala skyltfönstret till litteratur”.

Betyg: 4 av 5. Läs Kapitalet om du vill ha en intelligent, mörkt underhållande roman om klass, längtan och den sorts beundran som börjar med ett följarklick men kan sluta betydligt fulare. Den passar särskilt den som misstänker att sociala medier inte bara visar våra liv – utan också lär oss att vilja byta bort dem.

ISBN – 9789113144740