Chris Pratt i The Electric State – en roadtrip genom ett 90-tal som aldrig hände

Föreställ dig ett USA som du nästan känner igen – en värld där kassetband, Commodore 64 och gamla Volvo-bilar är lika vanliga som gigantiska robotar och apokalyptiska landskap. Netflix storfilm “The Electric State”, regisserad av bröderna Russo och med Chris Pratt som tröttkörd antihjälte, levererar precis en sådan verklighet. Med en unik kombination av dystopiska teman och nostalgifyllda referenser lovar denna postapokalyptiska utflykt att både förtrolla och förvirra tittarna. Låt oss spänna fast säkerhetsbältet och ge oss ut på en visuell rundtur genom en digital mardröm som paradoxalt nog känns märkligt bekväm.

“The Electric State är en stilfull, melankolisk resa genom en alternativ, teknikberoende verklighet. Chris Pratt glänser som cynisk antihjälte i en film där gammalt möter nytt, nostalgi möter dystopi, och mänskligheten brottas med sina egna digitala demoner.” – Sammanfattning från IMDb.

Låt oss alla ta en stund att stirra på skärmen – visuell retrofest möter apokalyps

Från första bildruta är det tydligt att filmskaparna bakom The Electric State har tagit nostalgin på fullaste allvar. De imponerande CGI-skildringarna erbjuder landskap som omedelbart för tankarna till de färgglada, dystopiska omslag som prydde mängder av sci-fi-filmer på VHS under sent 80-tal. Här möts det bekanta och det fullständigt främmande i en frapperande symbios; enorma övergivna robotar tornar upp sig längs motorvägar kantade av igenvuxna McDonald’s-skyltar och rostbeklädda Volvos. Kreatörerna har dessutom varit generösa nog att fylla bakgrunden med subtila blinkningar åt klassiska Atari-spel, uppkopplingsmodem vars dödsrossel ljuder i öronen, och CRT-monitorer som flimrar trött, precis som vi minns från reklamavbrotten under sena MTV-kvällar på 90-talet. Allt detta presenteras i ett grådisigt, närmast drömliknande landskap där maximalism elegant möter avmätt retro-minimalism. Om den genomsnittlige femtioåringen någonsin behövde en ursäkt till att prata nostalgiskt över middagsbordet, kommer de ha mer än nog med inspiration här. Det hela är lite som om Blade Runner fått en 90-talspop-makeover av självaste A-ha, komplett med analog brusighet och en stadig känsla av existentiellt vemod. Kort sagt: visuellt är The Electric State en lika fascinerande som nervkittlande tidsresa till en värld vi både längtar tillbaka till och, ironiskt nog, aldrig borde vilja besöka på riktigt.

Chris Pratt – från rymdhjälte till halvtrött antihjälte i bil

Chris Pratt har visserligen redan axlat rollen som charmigt olämplig rymdkapten och velociraptorviskare med glimten i ögat, men här får vi möta honom i ny skepnad: som cynisk, nedtonad antihjälte, vars främsta mål verkar vara att överleva dagen med så få kroppsställningsändringar som möjligt. Detta är ingen solbränd, heroisk Star-Lord med coola one-liners, snarare en desillusionerad man vars perfekta dag troligtvis innefattar en flaska öl och ett minimum av mänsklig interaktion. Pratt bär rollen med en subtil humor och självdistans som är befriande; han kanaliserar något av en Bruce Willis i Die Hard möter en smått berusad Harrison Ford under en sen natt hos Conan O’Brien. Gentemot kaoset runt honom håller Pratt stadigt kursen med sitt oförtrutet blasé uttryck – vilket faktiskt blir filmens ironiska emotionella kärna. Hans nedtonade sätt att hantera farorna är precis så oengagerat att man inte kan låta bli att undra om hans största fiende är de gigantiska robotarna utanför fönstret, eller snarare hans egna, inre existentiella tröttma. Oavsett svaret är Pratt i den här rollen ungefär samma heroiska ledstjärna som en trasig neonreklam utanför en övergiven bensinmack: fladdrande, svagt glimrande, men på något sätt omöjlig att sluta stirra på.

“Chris Pratt levererar en av sin karriärs mest övertygande och lågmälda insatser. Med en torr humor som är mer surkad än söt och ett kroppsspråk som skriker ‘låt mig bara vara ifred’, hittar han precis rätt balanspunkt mellan likgiltighet och sympati.” – Metacritic.

Gränsen mellan nostalgi och dystopi – som MTV, fast med robotar och olycksbådande budskap

Vad The Electric State verkligen behärskar är den hårfina balansen mellan komfortabel nostalgi och djupt obehaglig dystopi; en slags MTV-generationens postapokalyps där ens egen barndoms bekväma symboler plötsligt blivit del av ett tyst och olycksbådande landskap. Det är en värld där teknik som en gång hyllades – now that’s what I call nostalgia! – har förvandlats till skrämmande och hotfulla spöken som vandrar i bakgrunden av varje scen. Här ger filmen oss en subtil men sylvass kommentar om dagens teknikberoende, förklädd till nostalgiskt ögongodis för dem av oss som minns att ett kopplingsmodem inte lät som ett löfte, utan snarare en robot döende i smärtsam långsamhet. En existentiell underton ligger ständigt på lur, vilket får hela upplevelsen att kännas som om Stranger Things krockat med Terminator, men med mindre ansträngt tonåringsdrama och istället betydligt fler vuxna insikter om människans bristande insikt. Resultatet är en film som skickligt kombinerar det bästa – och värsta – ur 80- och 90-talets populärkultur och paketerar det i en tankeväckande, visuellt spektakulär och precis lagom obekväm nostalgibomb du inte ens visste att du behövde sprängas av.

“En oemotståndlig blandning av nostalgisk fluffig sockervadd och djupt oroande teknologiskt existentiella funderingar. The Electric State lyckas få oss att både längta tillbaka och ifrågasätta varför vi ens trivdes där från början.” – RogerEbert.com.

har ett snittbetyg på 6.6 enligt tmdb.com

“En bländande visuell tidsresa som både trollbinder och djupt oroar – The Electric State är Netflix nostalgiskt dystopiska mästerverk.”

Nostalgi med Existentiell Twist – Slutgiltig Reflektion

The Electric State lyckas med stil blanda skrämmande dystopi med charmig nostalgi och paketerar det hela i en sällsynt tillfredsställande och ibland obehaglig filmupplevelse. Bröderna Russo bjuder på en intensiv visuell fest där varje detalj är omsorgsfullt anpassad för att påminna oss om populärkulturens guldålder (sent 80-tal och tidigt 90-tal), samtidigt som den briljerar med ett subtilt kritiskt budskap kring vår moderna teknikbesatthet och dess konsekvenser. Pratt får dessutom extra guldstjärna för sin perfekt avvägda, härjade och lätt desillusionerade tolkning – enligt Metacritic är detta “en av hans karriärs mest övertygande och lågmälda insatser”.

Filmen är även uppskattad av andra recensenter, där RogerEbert.com hyllar dess kombination av “nostalgisk fluffig sockervadd och djupt oroande teknologiskt existentiella funderingar”. Trots den visuella briljansen finns det dock stunder då berättelsen tenderar att fastna i sin egen ambitiösa komplexitet, vilket kan göra vissa ytterst kräsna tittare något frustrerade.

Betyg: 4,5 av 5

Summan av kardemumman är att denna film kommer att uppskattas särskilt av dig som är man mellan 45 och 64 år – med minnen från Commodore 64-erans storhetsdagar. Om du någonsin saknat kombinationen av existentiell ångest och nostalgiska återblickar till forna tiders popkultur är detta en melankolisk mijlötorgie värd din tid.