Untold Raygun: Breaking Badly granskar dansnumret som fick internet att tappa balansen

Dokumentären har hjärta – men ibland för få vassa armbågar. Untold Raygun: Breaking Badly är som mest effektiv när den bygger spänning kring Gunns växande insikt om att hennes kreativa, personliga stil inte räckte till mot den explosiva världseliten. Inför OS möter vi en nervös tävlande, en sportpsykolog och en kropp som verkar ha fått separata instruktioner från hjärnan; efteråt följer filmen den personliga kraschen när ett misslyckat framträdande förvandlas till en global identitet. På 72 minuter håller Netflix-tempot berättelsen i rörelse, men filmskaparna väljer ofta familjealbumets trygghet framför den obekväma närbildens skärpa. Föräldrarna är charmiga, maken och tränaren Samuel Free framstår som närmast rörande lojal, och Gunn själv är tillräckligt självironisk för att man ska vilja henne väl. Samtidigt får den bredare breakingkulturen, tävlingssystemet och den enkla frågan om hur hon faktiskt kunde vara bäst i Australiens uttagning mindre utrymme än kärlekshistorien mellan akademikern och mannen som introducerade henne till breaking. ABC News beskriver henne som påfallande oförberedd inför OS, medan The Guardian i en mer entusiastisk recension såg en varm och underhållande revanschhistoria – men tidningens andra recension invände att filmen duckar för vad hennes berömmelse betydde för en kultur med rötter i svarta och bruna ungdomars gatukultur i Bronx. Det är en träffande invändning: filmen vill att vi ska förstå Raygun, vilket den lyckas med, men den är mindre intresserad av att fråga vilka andra som fick betala priset för att hennes personliga katastrof blev världens underhållning. ([theguardian.com](https://www.theguardian.com/tv-and-radio/2026/sep/01/raygun-breaking-badly-review-netflix-ridiculed-olympic-breakdancer-total-joy?utm_source=openai))

En begriplig katastrof – men inte hela bilden

Untold Raygun: Breaking Badly är en varm och lättillgänglig dokumentär om vad som händer när en människa blir global symbol för ett misslyckande hon själv inte riktigt kan kontrollera. Den lyckas göra Rachael Gunn sympatisk utan att låtsas att hennes OS-framträdande var bättre än det var. Däremot är filmen försiktigare än den borde vara när det gäller ansvar, kulturell appropriering och frågan om varför just hennes berättelse fick så mycket plats.

Det är dokumentärens stora paradox: den vill förklara internetfenomenet, men är ibland mer intresserad av att trösta huvudpersonen än att undersöka maskineriet som gjorde henne till en meme. Där The Guardian såg en charmig och underhållande revanschhistoria, har andra kritiker – däribland tidningens mer reserverade bedömning – efterlyst större fokus på breakingkulturens rötter och Gunns position i den. Den kritiken känns rimlig. Filmen är aldrig elak, men den är heller inte alltid tillräckligt obekväm.

Helhetsbetyg: 3 av 5

Det här är en välgjord, mänsklig och stundtals mycket rolig dokumentär, men också en film som lämnar flera av sina mest intressanta frågor stående i hallen med ytterkläderna på. Den passar bäst för tittare som följde OS-kaoset, gillar berättelser om offentliga sammanbrott och vill förstå personen bakom den virala bilden. Den som däremot hoppas på en djupgående analys av breaking, olympisk uttagning eller kulturens maktförhållanden kan känna att filmen gör en artig bugning – och sedan skyndar vidare innan någon hinner ställa en besvärlig följdfråga.

Untold Raygun: Breaking Badly – 2026 – Netflix – Rollistan innehåller bl.a:

Rachael Gunn, Samuel Free, Beverly Gunn, Russell Gunn

Bilder från TheMovieDataBase. Netflix