Elvis: Rock’n’roll, rhinestones och rasande tempo
Max
Skinnande jumpsuits, understundom obskyr glans och rock’n’rollens mörkare sidor – Baz Luhrmann är tillbaka med sitt maximalistiska mästerverk (eller magplask?) ”Elvis”. I en tid där biopics om musiklegendarer staplas på hög, återuppstår kungen av rock’n’roll i en tornado av glitter, gälla skrik och blicksnabba klippning. Frågan är bara: klarar Luhrmann att ge rättvisa åt den legendariske Elvis Presley, eller överröstar hans regissörsstil historiens mest älskade höfter?
”Är denna energifyllda dramaturgi genialt underhållande eller bara utmattande?”
Kungligt tempo eller bara hysteriskt?
Om det finns något Baz Luhrmann är känd (eller ökänd?) för, är det hans febrigt höga berättartempo; en stil som aldrig hört talas om koncept som ”less is more”. Med ”Elvis” är detta hyper-energiska filmberättande uppskruvat ytterligare några varv, vilket utan tvekan lämnar tittaren både bedårad och yr. Luhrmann kastar oss direkt in i Presleys förföriskt oemotståndliga universum, där kamerasvepen, dynamiken mellan ljus och skugga samt musikens intensitet skapar en sensorisk tsunami som ständigt balanserar på gränsen mellan passionerat engagemang och panikartad huvudvärk. Här möter vi en nästan manisk frenesi: från klippta arkivfilmsekvenser till glimrande konsertscener, allt framfört som om Luhrmann fruktade att tittarens uppmärksamhet skulle hinna smita iväg mellan två andetag. Vissa älskar hans förmåga att fånga Presleys elektriska energi och persona, medan andra frågar sig om regissören i själva verket svalt några koffeinpiller för mycket innan inspelningen. ”Elvis” är två timmar och 39 minuters adrenalinpumpande hollywoodshow, men tappar filmen i processen delar av Presleys mer subtila nyanser? Är detta ett innovativt sätt att återskapa legendens magnetism, eller ett snyggt men ytligt grepp där tittaren drunknar i bildflödet snarare än att få djupare insikter i fenomenet ”King Elvis”? Det är denna balansgång, mellan geni och kaos, som både filmkritiker och publik debatterat sedan filmens release.
En visuell fest – kitsch eller konst?
Att kalla ”Elvis” för visuellt överdådig känns ungefär lika subtilt som att påstå att Ikea gör möbler. Baz Luhrmanns palett i filmen rör sig frejdigt mellan glamoröst 50-tals kitsch och dekadenta 70-tals excesser – ett fyrverkeri av glitter, sammet och neon som hotar att lämna biopubliken fysiskt bakfull. Scenografen Catherine Martin, som tidigare belönats med Oscars för sitt arbete med Luhrmanns tidigare verk som ”Moulin Rouge!” och ”The Great Gatsby”, överträffar nästan sig själv här genom att skapa miljöer som prunkar av visuellt överflöd. Varje sekvens, vare sig det är på en rökig klubbscen i Memphis eller i det kitschiga Graceland, känns minutiöst planerad för maximal impact. Detaljrikedomen är ofta så svindlande att man som tittare kan komma på sig med att undra om Luhrmann anlitat Liberace som smakråd från graven.
”Luhrmanns estetik förtrollar lika mycket som den testar tålamodet” – kommenterar kritiker RogerEbert.com som ger filmen 3 av 4 stjärnor.
Publikens delade uppfattning kring filmens stil är knappast förvånande; på IMDb landar betyget på stabila 7.3 av 10, medan Metacritic fångar de mer polariserande åsikterna med ett metascore på 64 av 100. CGI-effekterna, ibland subtila men oftast maximalt överdimensionerade, bidrar ytterligare till det surrealistiska intrycket. Vissa tittare hyllar användningen av färger, att de stärker drivkraften bakom Elvis Presleys karaktär och förstärker filmens energi, medan andra menar att estetiken mest cementerar en bild av Presley som myt snarare än människa. Är det här då verkligen dålig smak förpackad i hög budget? Förmodligen. Men det intressanta är att Luhrmann lyckas göra kitschen så pråligt förförisk att även vi skeptiker, motvilligt nickande, till slut sitter helt uppslukade av spektaklet.
Kungen eller människan – en levande legend i nutidsljus
Elvis Presley har de senaste fem decennierna varit ungefär lika verklighetsnära som Yeti – en mytomspunnen varelse mer fången av tabloider och souvenirförsäljare än av mänsklig realism. ”Elvis” tar på sig ett digert uppdrag i sitt försök att avmystifiera ikonen, men frågan kvarstår om filmen lyckas hitta balansen mellan legend och verklig person. Här lyfter Austin Butlers tolkning onekligen filmen; hans porträtt av Presley är laddat med emotionell sårbarhet och rå magnetism. Butler lyckas fängslande väl, särskilt när han visar upp den lite mer trasiga, grubblande sidan av Elvis, vars personliga demoner ofta hamnat i skuggan av hans bländande rampljus-persona.
Publikens och kritikernas reaktioner på Butlers insats har nästan enhälligt prisats – hos många återkommer den genomgående kommentaren att hans prestation lyfter filmen från ytligt spektakel till något mer intimt och engagerande. En användare på IMDb skriver exempelvis:
”Austin Butler lyckas göra något jag inte trodde var möjligt – han återskapar Presley på ett sätt som får mig att glömma att det inte ÄR Elvis jag tittar på.”
Men trots detta, kan man tycka att Luhrmanns film ibland tar ett kliv för långt in i det mytologiska. Elvis komplexa relation med sin ökända manager, Colonel Tom Parker (spelad av Tom Hanks – i eventuell överspelning av episka proportioner), får stort utrymmen medan andra nyanserade aspekter som Elvis kamp med sin hälsa, smärtan bakom den offentliga masken, och hans egentliga personlighetsdjup aldrig tycks få samma tid och omsorg. Kanske handlar det mer om att våra berättelser om Elvis idag speglar vårt eget behov av superstjärnor – en påminnelse om att även legender är vanliga människor, dränkta under glansen av sin egen image.
”Baz Luhrmanns ’Elvis’ är lika subtil som en glittrande slägga – inte för alla, men om du älskar pompös rock’n’roll-cirkus är detta din film.”
En bländande röra, värd din tid?
”Elvis” är onekligen en film som levererar en maximalistisk upplevelse där den visuella festligheten ofta överglänser själva berättandet. Baz Luhrmanns ökänt hektiska stil visar sig både vara filmens styrka och dess mest uppenbara svaghet – tittaren lämnas emellanåt i ett tillstånd av både fascination och viss förvirring över filmens tempo, som vägrar ta en paus ens för att andas. Denna splittring återspeglar sig tydligt i publikreaktionerna: IMDb:s betyg på 7,3 och Metacritics metascore på 64 visar tydligt en ambivalens hos tittarna själva.
Austin Butlers hyllade gestaltning av Presley fungerar dock som filmens sanna ankare. Hans rörande, gripande och förvånansvärt genuina prestation ger filmen känslan av mänsklighet mitt i spektaklet, vilket gör att även de mest skeptiska kan hitta ett visst djup i historien. Tom Hanks Colonel Parker känns dock stundtals som en överdrift, hamrandes hem filmens mer sensationalistiska drag snarare än den mänskliga dynamiken.
Filmen är tveklöst ett visuellt mästerverk som roar, fascinerar och ibland utmattar. Förvänta dig inte en subtil, djupgående djupdykning i Elvis psykologiska komplexitet. Detta är Hollywood-underhållning av storslagen kaliber, och för publiken som vill uppleva Elvis som en dramatisk, glittrande show snarare än komplett biografisk autenticitet – välkommen på festen. För er mer återhållsamma finsmakare av filmkonst: packa huvudvärkstabletter.
Betyg: 4 av 5 – extravagant, engagerande och utmattande på samma gång.
Elvis – Rollistan innehåller bl.a:
Austin Butler, Tom Hanks, Olivia DeJonge, Helen Thomson
Bilder från TheMovieDataBase7.4997.4997.499
