Backrooms: När IKEA-skräcken får en portal till helvetet

”Backrooms” gör vardagens mest anonyma miljöer till ett helvete med lysrör.

Kane Parsons, som slog igenom med sina korta och lågupplösta Backrooms-filmer på YouTube under namnet Kane Pixels, förstår att den här sortens skräck inte behöver rusa mot publiken med en motorsåg. Den behöver bara stå längst bort i en korridor och vägra försvinna. De gula väggarna, den smutsiga heltäckningsmattan och de takmonterade lysrören blir gradvis mer hotfulla än många traditionella monster, just eftersom de liknar platser vi redan känner igen: ett lager, ett kontor efter stängning, en kommunal vänthall där kaffemaskinen slutade fungera någon gång under finanskrisen. RogerEbert.com beskriver filmen som en stark och lovande utvidgning av Parsons tidigare arbete, medan Los Angeles Times framhåller hur den gör den digitala internetmyten till en mer mogen berättelse om vuxen oro. ([rogerebert.com](https://www.rogerebert.com/reviews/backrooms-chiwetel-ejiofor-renate-reinsve-a24-film-review-2026?utm_source=openai))

Clark är därför inte bara instängd i ett rumssystem. Han är instängd i en tillvaro där allting fortfarande ser funktionellt ut, trots att ingenting längre fungerar. Hans butik har möbler, prislappar och gångar, men ingen verklig riktning; hans äktenskap har ett hem, men ingen gemenskap; hans arbete har kunder, men ingen framtid. När han faller genom verklighetens spricka blir Backrooms en fysisk version av den där obehagliga medelåldersinsikten: att man kan ha tillbringat decennier med att bygga ett liv och ändå plötsligt stå i ett rum utan fönster, utan karta och med en lysrörsarmatur som blinkar på ett sätt som definitivt inte följer elsäkerhetsföreskrifterna.

Lysrören blir filmens verkliga monster

Det mest effektiva i Backrooms är att Kane Parsons inte behandlar de liminala miljöerna som kulisser, utan som filmens egentliga antagonister. Varje rum verkar ha byggts för ett praktiskt ändamål – förvaring, passage, övervakning – men har sedan glömts bort av en civilisation som gick vidare till nästa kvartalsrapport. Resultatet är en arkitektur utan mänsklig närvaro och därmed utan mänsklig tröst. Kameran glider genom korridorerna med en nästan administrativ likgiltighet, medan ljudbilden fylls av lysrörens elektriska surr, avlägsna dunkar och det där svaga, svåridentifierade knarrandet som får även fullt fungerande vuxna män att börja misstänka ventilationen.

Parsons lånar stämningar från Severance, The Shining och den sortens kontor där ingen längre vet vem som beställde de beige gardinerna, men han kopierar aldrig deras uttryck rakt av. I stället arbetar han med upprepning och små förskjutningar. En korridor ser ut som den förra, men dörren sitter plötsligt på fel sida. Ett rum återkommer, men möbleringen har ändrats. Tiden beter sig som en opålitlig fastighetsmäklare: den lovar en rak planlösning och levererar fyra trappor till samma våning. Den långa speltiden på 110 minuter är därför både filmens styrka och dess svaghet. När rytmen sitter är väntan nästan outhärdlig; när den inte gör det känns det som att stå i en hiss som aldrig bestämmer sig för om den ska åka upp eller bara spela hissmusik tills civilisationen upphör. ([rogerebert.com](https://www.rogerebert.com/reviews/backrooms-chiwetel-ejiofor-renate-reinsve-a24-film-review-2026?utm_source=openai))

Det här är skräck för den som någon gång gått vilse i ett köpcentrum och låtsats att det var avsiktligt.

Frågan är om Parsons lyckas överföra nerven från sina korta found footage-filmer till långfilmsformatet. Svaret är: delvis, och det är mer intressant än ett enkelt ja. De virala filmerna byggde mycket av sin kraft på fragmenten – en skakig bild, ett oklart ljud, en figur som kanske stod där hela tiden. I långfilmen får materialet en tydligare dramatisk riktning och en mer traditionell berättelse, vilket gör Clark och Mary till människor snarare än enbart observatörer bakom en kamera. Samtidigt försvinner en del av den råa osäkerheten när filmen tvingas förklara, fördjupa och ibland nästan be om ursäkt för sitt eget mysterium. Backrooms är som mest skrämmande när den vägrar svara och som minst skrämmande när den börjar hålla föredrag om vad frågan egentligen betyder.

Stora skådespelare i ett mycket litet helvete

Chiwetel Ejiofor gör Clark med en återhållen trötthet som passar figuren perfekt. Han spelar inte en hjälte som råkar hamna i en mardröm, utan en man som redan före portalen var på gränsen till sammanbrott och nu bara fått sin livssituation visualiserad. Ejiofor låter paniken komma i etapper: först som irritation, sedan som praktiskt problemlösande och slutligen som den obehagliga insikten att rationellt beteende inte hjälper när själva rummet har slutat följa rationella regler. Det är en fin prestation, särskilt eftersom han ofta måste spela mot tomma väggar och ett ljudspår som verkar ha fler repliker än ensemblen.

Renate Reinsve är ännu bättre som Mary Kline, Clarks psykolog och filmens mest övertygande motvikt. Där Clark försöker mäta och katalogisera Backrooms försöker Mary förstå vad platsen gör med deras minnen och rädslor. Reinsve spelar henne med en blandning av empati och mental utmattning; hon är aldrig den där skräckfilmspsykologen som genast levererar en elegant teori om trauma medan folk blöder i bakgrunden. Hon ser ut som en person som gärna skulle vilja hjälpa andra, men just nu har fullt upp med att hålla ihop sin egen verklighetsuppfattning. RogerEbert.com lyfter fram just Ejiofor och Reinsves förmåga att vara omedelbara utan att falla in i överdriven skräckfilmsgestik, medan Los Angeles Times beskriver Ejiofor som uttrycksfull och Reinsve som central för filmens mer emotionella lager. ([rogerebert.com](https://www.rogerebert.com/reviews/backrooms-chiwetel-ejiofor-renate-reinsve-a24-film-review-2026?utm_source=openai))

Mark Duplass får en mindre men minnesvärd roll som Phil, en man i laboratorierock som fungerar som en länk mellan Backrooms-mytologin och den mer konkreta företagsvärlden. Duplass har den ovanliga förmågan att kunna se både sympatisk och djupt opålitlig ut medan han säger samma sak. Här används han som en påminnelse om att även det övernaturliga tydligen måste ha en projektledare, ett forskningsprogram och ett internt dokument som ingen läst före lanseringen. Problemet är att figuren aldrig riktigt får samma tyngd som skådespelaren bakom honom. Los Angeles Times anser att hans karaktär saknar en tydlig funktion i manus, och det är svårt att invända: Phil är mer lovande idé än färdig människa, ungefär som en mellanchef som dyker upp på ett möte med orden ”vi behöver prata om process”. ([latimes.com](https://www.latimes.com/entertainment-arts/movies/story/2026-05-28/backrooms-review-kane-parsons-chiwetel-ejiofor-renate-reinsve?utm_source=openai))

När internetmyten ska bära en hel långfilm

Backrooms har fått ett varmt, men inte enhälligt, mottagande. Apple TV:s svenska filmsida redovisar 87 procent på Rotten Tomatoes, ett snitt på 7,4 av 10 och 269 positiva recensioner av totalt 309. Det är starka siffror, men också siffror som avslöjar filmens särställning: många kritiker verkar älska atmosfären, även när de är mindre övertygade av filmens förklaringar och dramatiska destination. ([tv.apple.com](https://tv.apple.com/se/movie/backrooms/umc.cmc.gceh2i2w95yi0dm29fusg3jw?utm_source=openai))

Associated Press beskriver filmen som stundtals kuslig men menar att den inte riktigt växer bortom sin ”daterade” inredningsidé. Det är en träffande invändning. Gula väggar, nött matta och lysrör är ett fantastiskt visuellt språk, men ett visuellt språk kan inte ensamt skriva filmens tredje akt. TechRadar är betydligt mer entusiastiska och ser filmen som en träffsäker adaption för hängivna Backrooms-fans, särskilt tack vare scenografin, ljuddesignen och blandningen av found footage och mer traditionellt berättande. RogerEbert.com landar ungefär mitt emellan: filmen är en lovande utvidgning av Parsons universum, men också ett tecken på vad han kan åstadkomma när han får ett ännu säkrare grepp om långfilmsformen. ([apnews.com](https://apnews.com/article/c7481eab3d0f46436730e88a6ccb9b89?utm_source=openai))

Det är också därför mottagandet lär dela publiken mer än kritikerkåren. För den som kom till Backrooms via Kane Pixels kortfilmer är den lågupplösta känslan, den långsamma hotbilden och de fragmentariska ledtrådarna själva poängen. För den som bara vill se en tät skräckfilm kan andra halvan upplevas som en omväg genom en mycket dyr förrådsgång. Filmen finns på Apple TV-appen, men är inte en Apple TV+-originalproduktion – en viktig skillnad för den som annars riskerar att leta efter den under fel flik och tillbringa kvällen i en annan sorts digitalt liminalt utrymme. ([tv.apple.com](https://tv.apple.com/se/movie/backrooms/umc.cmc.gceh2i2w95yi0dm29fusg3jw?utm_source=openai))

En stark fyrarummare med lysrörsallergi

Backrooms är en stämningssäker och ofta mycket effektiv skräckfilm som förvandlar vardagens mest själlösa miljöer till existentiella fällor. Kane Parsons lyckas bära över mycket av nerven från sina kortfilmer till långfilmsformatet, framför allt genom den klaustrofobiska ljuddesignen, den genomtänkta scenografin och Chiwetel Ejiofors samt Renate Reinsves övertygande skådespeleri. Däremot tappar filmen en del av sin mystik när den börjar förklara sitt eget universum, och den längre speltiden gör att vissa korridorer känns längre än andra.

En ambitiös skräckfilm som är som bäst när den låter lysrören tala och människorna tvivla.

Det samlade mottagandet är varmt men reserverat. Rotten Tomatoes-siffrorna på 87 procent och ett snitt på 7,4 av 10 visar att filmen träffat rätt hos många kritiker, medan RogerEbert.com ser en lovande utvidgning av Parsons universum. Los Angeles Times uppskattar filmens vuxna oro och skådespelarinsatser, medan Associated Press invänder att den visuella idén inte alltid räcker till för hela långfilmen. TechRadar är mer entusiastiska och lyfter särskilt fram scenografi, ljud och blandningen av found footage och traditionell berättarteknik.

Betyg: 4 av 5

Backrooms passar bäst för tittare som uppskattar långsam, atmosfärisk skräck, internetmytologi och filmer där ett blinkande lysrör kan skapa mer panik än ett helt CGI-monster. Fans av Kane Pixels kortfilmer kommer sannolikt att uppskatta expansionen, medan den som vill ha en rak och snabb skräckberättelse kan känna sig instängd – och inte på det trevliga sättet.

Backrooms – 2026 – AppleTV – Rollistan innehåller bl.a:

Chiwetel Ejiofor, Renate Reinsve, Finn Bennett, Lukita Maxwell

Bilder från TheMovieDataBase. AppleTV