Lanterns kan bli DC:s vuxna räddning – om Hal Jordan lämnar superhjälteflosklerna hemma

Resultatet är prestige-noir med gröna ringar: murriga landskap, gamla synder och människor som bär sitt trauma ungefär som andra bär på ett för dyrt bolån. Serien vill hellre bygga stämning än kasta en grön näve stor som en lastbil genom närmaste vägg. Det är ofta elegant och olycksbådande, med en kriminalgåta som får ta plats och en ton som i sina bästa stunder känns självsäker.

Ibland blir den dock så gravallvarlig att man vill räcka den en öl och be den slappna av. Ändå är grundidén träffsäker: Lanterns gör superhjältar begripliga även för tittaren som hellre ser två män gräla i en bil än ännu en stad förvandlas till konfetti.

Kyle Chandler och Aaron Pierre: två män, en ring och fler problem än en bostadsrättsförening

Kyle Chandler spelar Hal Jordan som om arrogans vore en gammal skinnjacka: illa vald, något sliten men märkligt svår att kasta. Hans Hal är självsäker på det där sättet som ofta döljer en betydande mängd trötthet. Chandler ger honom både charm och den sortens sammanbitna kroppsspråk som antyder att han helst skulle vilja lösa allt utan att behöva prata om det.

Aaron Pierre gör John Stewart mer kontrollerad och intensiv, en rekryt som tänker innan han agerar och därför blir en naturlig motvikt till Hal. Deras kärva kemi driver mysteriet framåt. The Playlist beskrev samspelet som “oil-and-vinegar chemistry”, vilket låter som en dressing men här fungerar som en ganska träffande analys av två män som inte borde fungera ihop och därför gör det.

Manuset är som bäst när konflikten mellan dem avslöjar karaktärerna. Svagare blir det när serien stannar upp för att förklara sina trauman med repliker som låter som om de skrivits direkt på en PowerPoint om emotionell skada. Ändå är huvudrollerna tillräckligt starka för att bära även de tyngsta partierna. Rotten Tomatoes kritikersammanställning lyfter just Chandler, Pierre och seriens jordnära anslag.

Är det verkligen True Detective med power rings – och hur mycket DC behöver man kunna?

Liknelsen med True Detective är begriplig: mordgåta, motvilliga partner och murriga vägkanter där varje lada verkar ha minst två hemligheter. Men Nebraska är inte Louisiana 1995, och Lanterns har varken samma febriga existentialism eller ambitionen att förvandla varje monolog till en livskris i tre akter.

Serien är i grunden en DC-berättelse om makt, rädsla och ansvar. Guy Gardner, spelad av Nathan Fillion, och Sinestro, spelad av Ulrich Thomsen, knyter den till det större DC-universumet utan att kräva ett examensbevis i Green Lantern-historia. Första säsongens åtta avsnitt fungerar huvudsakligen som ett fristående vuxendrama, även om de kosmiska möjligheterna ibland står utanför dörren och väntar artigt.

Det är också där seriens begränsning blir tydlig. The New York Times beskrev den som omsorgsfullt byggd men för dyster och alltför återhållsam med mytologins fantasifulla sidor. Samtidigt kallade Brian Tallerico på RogerEbert.com serien “incredibly watchable even through its flaws”. Publiken är svalare än kritikerna: 93 procent på Rotten Tomatoes mot 74 procent i publikbetyg, medan Metacritic landar på 71 av 100.

Slutsatsen är enkel: Lanterns passar tittaren som vill ha karaktärsdriven science fiction, långsamt mysterium och två män som lär sig samarbeta ungefär lika smidigt som en bostadsrättsförening lär sig fatta beslut. Den som väntar på en grön näve stor som en lastbil får däremot vänta länge.

Lanterns – 2026 – HBO Max – Rollistan innehåller bl.a:

Kyle Chandler, Aaron Pierre, Kelly Macdonald, Garret Dillahunt
Bilder från TheMovieDataBase. Streamingdata från JustWatch. HBO Max

Omdöme: grönt ljus, men ingen raketstart

Lanterns är en välspelad och stämningssäker kriminalserie som råkar ha superkrafter i bagageutrymmet. Chandler och Pierre gör relationen mellan Hal och John till seriens främsta tillgång, medan mysteriet håller intresset vid liv även när tempot ibland sjunker till “man stirrar ut genom ett fönster och minns något jobbigt”. Serien är mer övertygande som vuxen noir än som färgsprakande Green Lantern-äventyr, och den försiktiga användningen av mytologin kommer både som en lättnad och en besvikelse.

Det ligger nära kritikers positiva läsning, även om invändningarna mot dysterheten och den tama actionen är rimliga. Min dom blir 3 av 5. Rekommenderas till tittare som gillar långsamma mysterier, kärva partnerskap och science fiction med leriga stövlar. Den som vill ha kosmiskt vansinne får däremot packa matsäck och vänta på nästa buss.

Källor

• Rotten Tomatoes: betyg och kritikerkonsensus
• Metacritic: kritiker- och användarbetyg
• The New York Times: recension
• The Playlist: recension och skådespelarkemi
• Rotten Tomatoes: sammanställning av förstarecensioner