Dept Q – Netflix senaste kriminalserie levererar skotsk svärta, brittisk charm och lagom mörka hemligheter

Det regnar, det är grått och huvudpersonen mår tveksamt – med andra ord, det perfekta kvällssällskapet för oss män som minns när vi själva var något tuffare än soffdynan. Välkommen till Edinburgh, där Matthew Goode gör skotsk noir lika lockande som en 15-årig single malt.

“Dept. Q lyckas förena skotsk dysterhet med skandinavisk melankoli och den sortens antihjälte som får medelålders män att erkänna: Ja, vi älskar kanske eländet lite för mycket.”

Edinburgh – när skotsk tristess blir sexig noir

Om brittiska kriminalserier ofta tar oss med på promenader längs Londons vindpinade gator eller utflykter till pittoreska småbyar där den gemytliga hela-turism-sektorn-visar-sig-va-mördare-klichén verkar ha gått på repeat sedan Morse var ung, känns valet av Edinburgh som en befriande klunk whisky efter årtionden av avslagen ale. Scott Frank, geniet bakom “The Queen’s Gambit”, måste ha stått vid Edinburgh Castle en dimmig onsdagsmorgon och tänkt ”Varför inte dränka publikens melankoliska aptit fullständigt?”, innan han bestämde sig för att förena skotsk dysterhet med skandinavisk noir-melankoli i “Dept. Q”. Serien suger in oss med en atmosfär så tät och tung av grubblande ångest och evinnerligt skotskt spöregn att den nästan kräver paraply framför tv-soffan. De blodlösa färgerna, de dystra stenväggarna och pubarna som tycks ha samma glödlampor som gick sönder under Thatcher-eran, ger skådeplatsen en nästan poetisk tristess och skapar en noir-stämning som är lika oemotståndlig som våra egna, något åldrande, vardagsdystopier. När vi medelålders män tycks omfamna och nästan njuta av detta mörker kan vi möjligen fundera över vår generations lätt perversa njutning i att se våra hjältar lida en smula mer än vad normen kräver. Men visst, vem behöver “feelgood” när man har riktigt bra “feelbad”?

Matthew Goode – kriminalgenrens nya anti-hjälte (och din nästa bromance)

Låt oss vara brutalt uppriktiga här – de flesta av oss medelålders män känner igen Matthew Goode som typen våra respektive suckar drömmande över mellan glasen i sin fredags-chardonnay. Så när han dök upp på skärmen som den slitne, cyniske och på något sätt fortfarande oförskämt välklädde DCI Carl Morck, var mitt första instinktiva suckande ett lätt ögonrull och mumlad tanke om ännu en charmig britt som plötsligt vill visa att han faktiskt kan agera bortom sina modellkäkben. Men till min lätt motvilliga förtjusning visade sig Goode vara en fullständigt briljant antihjälte, lika effektiv på att gestalta våldsam självförakt som på att underhålla oss med vass, ironisk framtoning. Enligt Rolling Stone är Goode ”en exponerad nerv, redo att slå tillbaka mot alla runt honom för minsta förseelse”, vilket onekligen passar som handen i handsken med vår generations cyniskt charmanta livsåskådning, som präglats av recessioner, skilsmässor och diverse kroppsliga krämpor. Att Mannen-som-min-fru-troligen-skulle-lämna-mig-för nu växt till mannen-jag-själv-vill-ta-en-whisky-med efter jobbet känns visserligen lätt ironiskt, men å andra sidan behöver vi ju alla förebilder, och Goode tycks kunna leverera en bitter, cynisk jäkla bra sådan – på ett nästan oemotståndligt livstrött sätt förstås.

Dept. Q – hyllad, hatad och lagom gubb-godkänd

Vi medelålders tittare är ju som bekant svåra att behaga sedan ungefär 1987, så det är både överraskande och glädjande att se “Dept. Q” faktiskt mötas av övervägande entusiasm från både publik och kritiker (även om jag personligen är lite besviken att jag inte fick chansen att fälla några riktigt sura kommentarer den här gången). Serien har i skrivande stund en imponerande Rotten Tomatoes-score på 84%, baserad på 43 recensioner, kombinerat med någorlunda höga betyg även hos Metacritic. Kristen Baldwin på Entertainment Weekly ger serien betyget A- och menar att styrkan ligger i att “brutna människor helar sig själva genom att ge avslut för brottsoffer”, något vi bittra gamla rävar känner igen oss i betydligt mer än vad vi kanske vill erkänna. The Guardians Lucy Mangan öser också beröm över seriens skarpa manus, särskilt dess förmåga att framhäva Morcks “spottande sarkasm”. Men naturligtvis kan vi inte låta oss bli helt nöjda. Time Magazine klagar över att serien är “en karaktär kort från briljans”, ett utlåtande som känns märkligt bekant med tanke på att hela min generation numera spenderar orimligt mycket energi på att beklaga oss över små detaljer som hindrar absolut perfektion; detta medan vi själva knappt lyckats byta ut glödlampan i badrummet sedan Thatcher-eran.

“I en uppsjö av generiska kriminaldramer utmärker sig ‘Dept. Q’ med en vinnande ensemble och veteranen Scott Frank vid rodret.” – Rotten Tomatoes konsensus

Kort sagt: Dept. Q är snygg, mörk, grinig och uppfriskande ärlig i sin tungsinta framställning av livets dystrare sidor. Precis som vi medelålders män tenderar att tycka om våra drinkar – och kanske även oss själva, för den delen.

“Dept. Q är som att avnjuta ett riktigt bra glas whisky i tv-soffan – strävt, komplext och underbart dystert. Helt klart ett fall värt att återuppta.”

Sammanfattning och helhetsintryck

Så vad har vi då här egentligen? Kort sagt är “Dept. Q” något av det bättre inom genren vi sett på senare år – mörk, autentisk och förvånansvärt beroendeframkallande. Serien har av kritiker hyllats för att lyckas baka ihop brittisk kriminalstil med nordisk noir, socialrealistisk cynism med en hint av melankolisk romantik. Matthew Goode är en träffsäker frontfigur, och den skotska miljön ger oss en bakgrund som känns fräsch trots alla gamla klichéer vi hunnit avverka sedan Bergerac lämnade Jersey. Här finns en sorgsen passion för trasiga karaktärer som desperat försöker finna mening – eller åtminstone någon ljuspunkt i tillvaron – genom jakten på kriminalgåtornas svar.

Även om serien enligt vissa recensenter, till exempel Time Magazine, kanske är “en karaktär kort från briljans”, känner vi igen vår generations egen smygande tendens att alltid finna något att reta upp oss på – bara för att vi kan. Precis som The Hollywood Reporter säger, erbjuder serien ju ändå ett “solid mysterium, fantastisk ensemble och gott om pågående potential”, vilket räcker gott och väl för att hålla oss fångade framför rutan.

Vem bör se “Dept. Q”?

För dig som är trött på dussinproducerade, förutsägbara kriminalserier och letar efter något med en smula mer klass och djup, är “Dept. Q” en nostalgiskt bitterljuv cocktail som passar perfekt. Åtminstone om du hör till dem av oss som ser charmen i tragiska antihjältar, drypande ironisk dialog och en Edinburghsk miljö som dryper av charmig deppighet.

Serien riktar sig framför allt mot oss snart pensionerade cyniker som vuxit ur ren actionhysteri men fortfarande uppskattar en välplacerad sarkasm, och som faktiskt tycker om att grubbla lätt över livets orättvisor samtidigt som vi sippar på ett glas Highland single malt.

Slutgiltigt omdöme

Betyg: 4,5 av 5. En redux för trötta genrekonventioner, en melankolisk kärleksförklaring till Skottlands regnvåta bakgator, och ett slående bevis att Scott Frank fortfarande vet exakt hur man vänder upp och ner på publikens sinnesstämning. Väl värt din tid.

“Solid mysterium, fantastisk ensemble och gott om pågående potential.” – The Hollywood Reporter

Dept. Q – 2025 – Netflix – Rollistan innehåller bl.a:
Matthew Goode, Chloe Pirrie, Jamie Sives, Alexej Manvelov

    

Bilder från TheMovieDataBase. Netflix