Vi sörjer våra katter mer än våra pappor – varför klarar samhället inte av svenska män?
Det sägs att svenska män är världens mest jämställda. Men när Bob på ekonomiavdelningen plötsligt slutar dyka upp på jobbet, är det ingen som ställer till med gråtkalas. Ingen skramlar till en minnesfond, ingen skickar blommor till hans änka – knappt någon skickar ens ett sms. Däremot: när kollegan Annas katt Simba måste avlivas, då rasslar det till i Messengertråden. Hjärt-emojis, långa Facebook-inlägg, blombud till kontoret, och någon föreslår till och med en insamling till Katthemmet. Vad säger det egentligen om oss – och varför är det lättare att sörja ett husdjur än en människa vi arbetat med i tio år?
Kollegan försvinner – men hunden får blomsterbud
Man märker det först på kaffebryggaren. Bobs kaffemugg, med det där ironiska trycket “World’s Okayest Dad”, står kvar orörd. Hans plats i lunchrummet gapar tom, och i e-postlistan har någon bytt ut hans namn mot “Resurs sökes”. Ingen gör en scen. Ingen undrar högt. Bob har blivit en fotnot i företagets historia – ungefär lika snabbt som kaffet kallnar. Däremot: när Linda på marknad tappar sin golden retriever till en plötslig magomvridning, får hela kontoret ett sorgepåslag som kan mäta sig med ett kungligt dödsfall. Det skickas blommor, skrivs kondoleansbrev och någon tar ledigt för att stötta i sorgen. Djur är vår generations sorgelindring, män är mest en logistisk utmaning.
“När Bob på kontoret dör är det tyst, men när katten Simba måste avlivas får vi kollektiv sorgchock och blommogram.”
Det är som om svensk vardag har en oskriven regel: män försvinner utan dramatik, men varje husdjurs död är värd en minnesstund och en halvdags sjukskrivning. Att en man försvinner är lika normalt som att skrivaren går sönder igen – irriterande, men inte värt en statusuppdatering. När blev det så här? Och varför accepterar vi det, år efter år, som om det vore lika naturligt som att klaga på vädret?
Statistiken ljuger inte – mäns hälsa på undantag
Om man ids scrolla förbi kattmemesen och yogapositionerna på Facebook, hittar man ibland statistik som får en att stanna upp – men bara om man orkar. För medan Simba får en virtuell krans och Linda kan få tre dagars VAB-liknande “hundsorg”, har svenska män över 45 år utvecklat en helt egen sport: dö tyst och diskret, gärna utan att någon störs. Enligt Folkhälsomyndigheten är självmordsstatistiken bland medelålders män nästan dubbelt så hög som bland kvinnor. Lägg till hjärtinfarkter, alkoholrelaterade dödsfall och en eskalerande kurva av depressioner, så får du en cocktail som ingen vill beställa – men som ändå serveras dagligen i tysta kontorslandskap. Samhällets svar? “Ta en promenad, gubbe.” Samtidigt samlar vi in tusenlappar till terapi för skärrade marsvin och diskuterar katter med “separationsångest” på sociala medier.
“En svensk man försvinner tyst, men en död hamster får hashtags, dikter och digitala ljus.”
Det är nästan som att män över 45 är kontorets motsvarighet till trasiga kopiatorer – man märker att de krånglar, men det finns alltid viktigare saker att ta itu med. Och visst, vi har blivit bättre på att prata om psykisk ohälsa, men bara om den har morrhår och heter något gulligt. Den genomsnittlige mannen får nöja sig med “det är väl stressigt nu” och en klapp på axeln som mest känns som ett snabbt oljebyte.
Varför är det lättare att prata om katten än om pappa?
Så varför är det så förtvivlat svårt att prata om Bob, men så förbannat lätt att sörja Simba? Kanske för att katten aldrig dömer dig när du misslyckas med att visa känslor. Eller för att vi har ett gemensamt språk för djurens lidande, men inte för männens. Det är enklare att lägga upp en bild på Simba med änglavingar än att skriva “Jag saknar pappa” i Slack-kanalen. Svenska män har drillats i att lida i tysthet – helst utan att störa andras flöde. Samtidigt premierar vi kattvideos, känslostormar kring förlorade kanariefåglar och minnesinlägg till husdjur som knappt hann bli torra bakom öronen. Män? De förväntas snällt fylla i sin frånvaro på sjukanmälan och sedan fortsätta vara osynliga.
Så, är det verkligen så vi vill ha det? Kanske borde nästa “Grattis på födelsedagen!” bytas ut mot ett ärligt “Hur mår du egentligen?” – innan någon blir till ytterligare en tyst fotnot i företagets historia.
Källor:
Folkhälsomyndigheten – Dödsorsaker
DN – Så mår svenska män
“När Bob på kontoret försvinner blir det tyst – när Simba dör blir det kollektivt hjärtesorg.”
En tyst reträtt för män, en offentlig sorgeparad för husdjur
Svenska män dör tidigare än kvinnor och ofta utan dramatik eller någon större uppståndelse. Samtidigt samlar kontorslandskapet ihop till blommor och digitala ljus när någon förlorar sin katt eller hund. Bakom den tysta hanteringen av manlig frånvaro gömmer sig både osynlig psykisk ohälsa och en kultur där mäns känsloliv hanteras som en trasig kopiator – irriterande, men snabbt bortglömt. Samhället har ett färdigt språk för husdjurs sorg, men när det gäller män blir det mest tystnad och klyschor.
När vi hellre stöttar någon vars hamster dött än en kollega vars pappa försvunnit, är det kanske dags att fråga sig vem som egentligen behöver blommorna mest. Att våga prata om hur vi mår – innan någon bara försvinner – vore ett uppdaterat tecken på verklig omtanke.
Källor:
Folkhälsomyndigheten – Dödsorsaker
DN – Så mår svenska män
Ämnen i denna artikel: manshälsa, dödlighet, empati, psykisk ohälsa, svensk jämställdhet,
